Här i byn finns en av öns mest välsorterade mataffärer med det passande namnet Epicure. Vi hittar både knäckebröd och till vår stora glädje lingonsylt. Vi fyller på förråden och till middag blir det rårakor med lingonsylt. På marinbutiken har vi inte samma tur, av vår långa inköpslista får vi bara tag på ett litet schackel till kicken.

Nu börjar det bli dags att fara vidare. Vi ställer klockan på ringning och seglar iväg mot Barbuda som ligger norr om Antigua. Med vind och framförallt vågor emot inser vi att det blir svårt att hinna innan mörkrets inbrott så halvvägs framme vänder vi och får en härlig läns tillbaka till Jolly Harbour. (Så olika havet ter sig beroende på om man har vinden med eller mot sig!) Att angöra nya ankringsplatser i mörker, och ffa  Barbuda som är ökänt för sina rev med över 200 namngivna vrak, är inget vi vill göra. Ett par dagar senare har vind och vågor vridit mot ost och den här gången blir seglatsen behaglig och vi får till och med se valar.

Första natten ligger vi utanför 11 Mile Beach. Här är det vackert och öde men också ganska mycket svall så vi flyttar ner till den mer skyddade Coconut Beach. Här träffar vi gamla bekanta från Grenada. Lynn och Ken från Canada och Dave från USA kompisseglar och ska nu vända söderut för att tillbringa ännu en orkansäsong i Mount Hartman Bay, så det var tur att vi hann träffas igen. Det blir några sundowners i sittbrunnen och vi delar en taxi in till stan.

Vi gör långa vandringar på öde stränder, snorklar på korallrev och paddlar med vår uppblåsbara kajak. Den här ön är nog det närmaste man kan komma drömmen om en paradisö.

Som en förberedelse för seglingen över Atlanten har vi börjat öva på att använda den sextant vi fick i avseglingspresent från Peter B Larsson, hittills har vi inte räknat oss riktigt fram till den plats där vi vet att vi befinner oss men vi fortsätter träna.

Barbuda är till skillnad från alla andra öar här en helt platt korallö, det är torrt och finns inga naturliga vattenkällor. Det tog tid innan ön koloniserades men på slutet av 1600-talet köpte den förslagne Christopher Codrington från Barbados hela ön till priset av en get och fick tillstånd att bärga de båtar som förliste utanför. Eftersom ön är så låg syns den först när man är alldeles nära och med korallreven omkring var det här en god affärsidé och öns enda stad har fått sitt namn efter honom. Numera ger korallreven mer civiliserade intäkter från turism, men man drabbades hårt av lågkonjunkturen och utmed paradisstränderna ligger gamla hotellanläggningar öde. Korallsand är den enda exportvara man har sedan kokosplantagen lades ner.

Man har här en helt galen prissättning. En taxiresa på 15 kilometer fram och tillbaka till staden kostar 50 USD, så det är inte konstigt att taxibilarna får vänta förgäves på kunder. Vi kommer oss i alla fall för med att ta iland cyklarna. Det blir en hel del oljande och mekande för att få dem på gott humör efter att ha varit undanstuvade i ankarboxen sedan vi lämnade Grenada. Cykelturen in till Codrington går i flygande fläng med vinden i ryggen men tillbakavägen blir desto jobbigare. Vi gör resan två gånger, först för att åka till fregattfågelkolonin, och sedan för att besöka tullmyndigheterna.

Resan med guide ut till mangronveträsket där fregattfåglarna häckar kostar också 50USD (verkar vara ett standarspris här) men vi tycker att det var värt det. Det här är den största häckningsplatsen för fregattfåglar vid sidan av Galapagos dit hanarna drar iväg om en månad för en andra häckningssäsong, men nu var det fullt drag och riktigt imponerande.

Nu var dags för utklarering och vi var väl förberedda eftersom vi hört att det kunde vara en riktig utmaning att hitta alla myndigheter och genomföra formaliteterna. På cykel ger vi oss in till stan och svänger förbi flygplatsen där guideboken beskriver att den första myndigheten, Port Authority, ska finnas. Pass och inklareringspapper visas upp och vi får betala 70 ECD per person, dyrt tycker vi men alla öar har sina egna avgifter så det är väl ingen idé att protestera. Vidare till Immigration som skickar oss vidare till Customs som vi måste besöka innan, här fyller vi i utklareringshandlingar och får några stämplar av en trevlig tjänsteman. Tillbaka till immigration där vi visar våra papper och kvittot från flygplatsen. –Varför har ni betalat det här? kvinnan börjar ringa runt och skälla på sin kollega på Port Authority och skickar så iväg Mats till hamnkontoret som sitter på turistbyrån för att få ett tillgodokvitto. Under tiden fyller jag i nya blanketter och får fler stämplar. Nu återigen till flygplatsen för att få tillbaka våra pengar – inga sura miner. Alla var vänliga och korrekta och vi fick lite extra motion på köpet. Så var allt klart för den här gången.

Seglingen, de 46 NM upp till Antigua tog 12 timmar alltså 3,8 knop i genomsnitt vilket är långsammare än de flesta andra. Allt oftare har vi börjat fundera på om vi inte skulle behöva en större genua. Vårt storsegel är också litet men då båten ofta är lovgirig och seglar bättre när vi tagit ett eller två rev i storen så är det nog i första hand förseglet som ska ökas.

Redan i somras fick vi en reva strax innanför storseglets akterlik (bakkant). Vi lämnade in seglet till Turbulence segelmakeri på Grenada, där de skarvade in en remsa på 1,5 meter. Nu har vi fått tre nya revor ovanför lagningen. Våra tejpningar funkar bara hjälpligt så nu har vi lämnat in seglet på ett loft i Nelson’s Dockyard, English Harbour. Loftet ligger i en av de gamla byggnaderna från 1700-talet.

För att ta ner seglet behövde vi också ta ner stackpacken, alltså segelskyddet. På den finns ett sex meter långt blixtlås som måste bytas. Det jobbet gör vi själva, blixtlåset köpte vi i segelmakeriet.

För att få tag på bland annat stark sytråd tog vi igår bussen in till huvudstaden St John’s. 10 kronor för 15 km resa, ingen väntetid, lite fräschare fordon än på t ex Grenada (och inga oanständiga samtal som ni kan se på bilden nedan!).

Här fick vi flera tips på turistbyrån nere i hamnen trots att ett kryssningsskepp just anlänt och horder av bleka amerikaner vällde i land. Tyvärr hade ingen av affärerna annat än vanlig sytråd så efter en jättegod lunch (red snapper och getostsallad) gick vi norrut genom stan för att hitta den nya stora mataffären. Längs vägen låg en liten färgaffär som också sålde båtprylar. De hade heller igen tråd men satte igång att ringa runt. Efter cirka tio samtal utan napp tipsade de oss om en liten tapetserarverkstad i närheten. Vi köpte några små penslar som tack och dom kommer ju till användning senare.

Naomi’s Upholstery Shop hittade vi och Naomi hade en jätterulle med stark tråd i sin symaskin. Hon vindade upp så mycket vi behövde på en tomspole och sålde till oss för ECD 5 alltså cirka 15 kronor.

Efter att ha handlat lite matvaror som varit svårt att få tag på tidigare tog vi bussen hem igen. Vi hann precis hem till middag hos Jan och Rose-Marie på Splendid – gott och trevligt.

Falmouth Harbour är ett så kallat hurrican hole, vilket innebär att viken skyddas av ett rev och stränderna kantas av mangrove. Efter en period av ankring i öppna vikar där svallen letar sig in är det ovant men ganska behagligt med en så lugn plats. Faktiskt kändes det lite konstigt, framförallt den första natten, då det heller inte blåste någonting. Bostaden stod helt still och inne var det alldeles tyst, nästan spöklikt. Det negativa med en skyddad vik är att vattnet inte byts ut lika fort. Det är grumligt och förmodligen ganska förorenat eftersom det är många båtar för ankar här inne och också jord och annat som följer med regnvattnet från land. Men vattnet är fullt av liv och det fiskas mycket här inne, lokala fikare kastar sina nät, pelikaner störtdyker och igår simmade en delfin ett par meter ifrån Elin Alida.

Har ni föresten sett att vi börjat twittra? Våra tweets (alltså korta texter och ibland länkar) kan man läsa nere till höger här på bloggen och via olika twitterprogram.

Genom att följa oss på twitter eller RSS ser du också direkt när vi lagt ut ett nytt inlägg. Längst upp på sidan framför båten finns det två knappar för Twitter och RSS.

Här har vi sett några av världens största och världens vackraste segelbåtar – inte alltid samma sak. En kväll räknade vi till drygt tjugo röda ljus dvs master över 50 meter (som varning till flyg och helikoptrar). Antigua Classic Yacht Regatta pågår den här veckan och vår nya vän Kristian deltar i en av de vinnande båtarna. English Harbour är också målgång för en roddtävling över Atlanten. Vi får se en ensam roddare angöra land efter drygt fyra månader på öppet hav! Vi ankrade nästan längst bort i viken och hade ett visst avstånd till Jet-set livet.

Med minibuss var det lätt att ta sig till huvudstan St John på en halvtimma. Statyn över V. C. Bird, nationens tydligen helt korrupte fader, fotograferade vi med vår nyinköpta kamera. Här hittade vi också en riktigt bra bokhandel.

På västsidan av ön, söder om huvudstaden, ligger Jolly Harbour. Här kan man klarera ut och här finns också ön största marinbutik. Men istället för att ligga i Jolly Harbour la vi oss en vik längre norrut. Här hade vi en underbar ankring en vecka utanför en lyxresort. Några få båtar, fritt internet som väl läckte från resorten och gångavstånd till Jolly Harbour.

Några åror till dingen fick vi inte tag på men väl en begagnad kajak som låg halvt överväxt i ett dike. Marinan sålde den för EC$ 50 (ca 150 kr) och efter några timmars rengöring och reparation har vi nu ytterligare en farkost!

I torsdags, efter en stadig middag kastade vi loss och nattseglade upp till St Barth, den gamla svenskkolonin. Detta var första nattseglingen sedan vi lämnade Barbados i början på januari. Ingen dyning, stjärnklart, nästan fullmåne, 12-18 knops vind snett bakifrån gjorde det till en fantastisk segling.

Istället för att ankra upp i huvudstan Gustava gick vi direkt till en fin vik vid öns norra udde.

I stort sett hela dagen i går vräkte regnet ner vilket var mycket efterlängtat på de inte haft regn på fem månader. Det här stället liknar inget vi sett tidigare. Just nu sitter jag skriver detta i skuggan under en palm i Nelson’s Dockyard. Alla byggnader är från 17- och 1800-talet. Framför mig guppar ett tiotal roddbåtar (!) som anlänt från Europa. Strax intill i Falmouth Harbour samlas båtarna inför Antigua Classic Yacht Regatta som startar imorgon torsdag och den 24:e är det dags för Antigua Sailing Week – vi har verkligen hamnat mitt i smeten!

Vi återkommer med inlägg från norra Guadeloupe och härifrån – tills dess har ni lite länkar i texten ovan.