Eftersom vi nu hade gjort de vandringar vi planerat på Dominica, (vi hann med ytterligare en heldagsvandring utmed nordkusten) och vi ville komma vidare innan de nordliga vågor man varnat för började komma ner till våra vatten, gav vi oss av.

Molnen hängde tunga över bergen och en och annan regnskur letade sig ner till kusten. Det här bäddade för en lite byigare färd än vanligt. Vi tog två rev i storen och sedan drog vi in och släppte ut på genuan vartefter vinden ökade och minskade. Vindstyrkan går från 13 till 30 knop på några minuter, för att lika snabbt mojna igen. För att hålla koll på regn- och vindbyar satte vi på radarn. Faktiskt är radarn till stor hjälp även i god sikt på dagen. Även om man kanske tycker att man borde se med blotta ögat att ett regnmoln närmar sig gör den extra hjälpen att man lättare bedömer avståndet så att man kan kryssa sig fram mellan skurarna.

På de här korta dagsetapperna blir seglingen ofta ganska intensiv. En av oss styr och den andra sköter skotningen för att parera de byiga vindarna. Ofta bryr vi oss inte ens om att koppla in vindrodret trots att det oftast styr bättre än vi någonsin kan göra, men vi kan också tycka att det är ganska roligt med de här passagerna som nästan påminner om skärgårdssegling.

In kom vi så i den lilla arkipelagen där vi hade tänkt oss att finna lä. Men ack vad vi bedrog oss. De nordliga vågorna hade nu kommit hit och letade sig in mellan öarna. Vi ankrade upp i den södra och oskyddade delen av viken där det fanns plats för oss.

En hel del dramatik har det varit här i hamnen. På VHF:en har franska kustbevakningen rapporterat om en försvunnen fiskebåt. En stor katamaran draggade (Mefisto hette den passande nog), krockade med båten framför oss och fortsatte sedan sin herrelösa färd mellan vår och den intilliggande båten innan ägarna dök upp och kunde reda upp situationen. Så på morgonen hade våra grannars jolle slitit sig. Mats ryckte ut och skjutsade ägarna så att de kunde rädda den. På förmiddagen dök det upp en ledig ankringsplats i den mer skyddade norra delen av viken. Upp med ankaret och iväg för att få en lugnare plats med mindre svall. Vi ankrar men får inte riktigt bra fäste, upp med ankaret igen, som nu känns ovanligt tungt. Vi har lyckats fiska upp en gammal boj med bojsten från bottnen med vårt ankare. Efter lite lirkande får Mats av den och vi kan äntligen ankra upp i lugn och ro.

Men här har vi inte bara råkat ut för dramatik utan vi har också råkat på gamla och nya bekanta. Vi träffade Selinda och Paul som vi lärde känna på Grenada. Nu har vi också fått träffa Marta, Marcus och Fox som vi hittills bara känt genom våra bloggar och e-post, så en del socialt liv blir det också av, vilket är väldigt trevligt.

Vi har en känsla av att seglare innan internet kom, träffades och umgicks på yachtklubbar. Så kom en tid när internetkaféer tog över som samlingspunkter. Men utvecklingen går snabbt och nu räknar man med att få ut den information man behöver direkt till båten, vilket gör att en hel del naturliga träffpunkter försvinner. Samtidigt är det nu så mycket lättare att hålla kontakten både med andra seglare och familjen som stannat kvar där hemma.

Denna vandring beskrivs på bloggar och i böcker som den tuffaste i Karibien men efteråt lär inte ångra sig. En av dem ger rådet att gå i en större grupp eftersom man då inte kommer vara ensam om att gråta av trötthet eller rädsla under vandringen.

När vi kom seglande från Martinique (vi hade varit tillbaka i St Pierre för att hämta upp ett försenat Poste Restante) gick vi in till Dominicas huvudstad Roseau.

Vi möttes av Pancho och hans medhjälpare som erbjöd en boj för ECD 25 per natt. Då ankringen kan vara lite svår och vind och ström snurrar runt hela dygnet valde vi för en gång skull boj istället för vårt eget ankare. Väl förtöjda vid bojen strax söder om stan erbjöd Pancho oss att stanna två nätter för ett tillägga av fem öl. Skälet till detta var att de led av sviterna av gårdagens festande med en annan svensk båt.

Ingela gick till centrum för att klarera in. Det nya eSeaClear-systemet gör att man kan förbereda hela pappersarbetet ombord om man har tillgång till internet och sedan är det bara visa upp passen och bekräfta uppgifterna hos tullen.

Vår plan var att försöka hitta vandringsguiden SeaCat som vi bara har hört bra om. Det gäller i och för sig alla guider; välutbildade, treviga och engagerade, men SeaCat verkar vara lite mer specialiserad på längre vandringar. Dagen efter kommer SeaCat ut till båten och vi bestämmer oss för att göra vandringen nästkommande dag tillsammans med två andra besättningar för att få ner kostnaden. Resten av dagen ägnar vi åt att gå runt i Roseau och leta efter vandringskartor.

Turistbyrån besökte vi redan förra året och frågade om adressen till någon av de tre bokhandlare som skulle finnas i stan.

–Nej det finns inga bokhandlare längre. (Vi hittade senare alla tre).

Finns det något museum att besöka?

–Nej.(Det visade sig ligga i samma hus som turistbyrån, en trappa upp).

Några vandringskartor hade de förstås inte men skickade oss till Botaniska trädgården. Här finns många stora träd att söka skugga och lugn under. Tyvärr går det en smitväg genom parken som många bilister använder. Vid orkanen David 1979 föll ett stort träd ner över en (tom) buss vilket man sparat som minne och påminnelse. Trädet lever fortfarande i och runt bussen.

Efter ett par vändor runt i parken får vi veta att kontoret flyttat ut till ett hus vid floden på andra sidan parken. Väl framme på ministeriet för skog mm träffar vi en kvinna som beklagade sig över att turistbyrån hela tiden skickade dit folk för information som de aldrig haft. Nej, ni ska till en annan myndighet som ligger nära polishögkvarteret. På polishögkvarteret engagerar man sig direkt och frågar alla som passerar om de vet något samt ringer runt. Disken i receptionen är helt otroligt hög, minst 1,7 meter. De skickar oss vidare till en gata på andra sidan kvarteret men det ger inget heller. Då kommer vi på att vi i iPoden har en digitalversion av en broschyr om vandring på ön och på dess baksida finns en adress närmare hamnen.

Väl där hittar vi direkt kontoret för Waitukubuli National Trail Project och blir mottagna av en man som ansvar för informationen om den nationella vandringsleden. Han ger oss utskrifter av kartor över alla ledens 14 delar. Han berättar att han till i augusti ska ha skrivit 20-sidiga beskrivningar av varje del men att det inte finns något mer material klart ännu. Han börjar ivrigt lägga upp en plan för hur vi ska kunna gå hela leden (ca 14 dagars vandring!) och undrar om vi kan ställa upp på en videointervju efteråt att användas i deras marknadsföring. När han inser att vi ska göra några dagsturer blir han kanske lite besviken men vill gärna hålla kontakten.

Vi har att scannat kartorna (och delar av en vandringsbok mm) hör av dig om du är intresserad.

Och vandringen då?

Nästa morgon samlas vi klockan sju, ett australiensiskt par och tre fransk-kanadensare, vi, SeaCat och hans hund. På vägen upp stannar minibussen för inköp av färskt bröd, ägg (att koka i de varma källorna) och för att plocka upp en kille som ska flytta bussen medan vi vandrar och slipper gå samma väg tillbaka.

Uppe på den fuktigare och svalare platån möts vi av små fina odlingar, tomat, lök, timjan, olika rötter, citrus förstås bananer mm. Vi lämnar bussen och börjar vandra längs en del av tredje delsträckan på den nationella leden. Det är mer upp och ner än vanligt (inte bara upp) och vissa delar ganska jordigt och lerig med branta stup. Hade det varit regnigt skulle denna tur levt upp till sitt rykte men idag går det relativt lätt i den svala halvskuggan under träden. Efter ca två timmar viker vi av från leden och söker oss upp och in i den stora kratern som är vårt mål. Här blir det för brant för två av deltagarna som väljer att avbryta och själva vandra tillbaks till bilen.

Långt ner på kraterns botten ryker det ur marken och från heta bäckar, lukten av svavel blir allt tydigare. När vi kommer ner går vi runt bland bubblande källor och ånga som fräser ur marken. På ett ställe möts en het och en kall bäck som blir till en ljummen. SeaCat har låtit äggen ligga några minuter i en het källa och vi får varsitt perfekt nykokt ägg. Från denna del av kratern Valley of Desolation var det ungefär en timmes vandring till den kokande sjön, nu under stark sol på trötta ben.

Vi når målet, en avsats ca 20 meter över den kokande sjön. Sjön är ca 100 meter i diameter och en del av den hävs hela tiden upp av kokningen. Ångan från sjön blandas med dimmor som bildas, ibland kommer en vindpust och gör sikten klar från sjön och hela vägen ner till havet. Det är fascinerande och stort men kanske var Valley of Desolation en större upplevelse som vi var mitt inne i – här står man och tittar på något.

SeaCat skär upp sallad och serverar lunchen; saltfisk och matbanan. Mätta vandrar vi tillbaka genom kratern, stannar vid en källa och tar ett bad i ca 40-50 gradigt vatten, för att stärkta fortsätter vi upp längs berget. Nu kroknar ytterligare en i gruppen som SeaCat får stötta och vi andra fyra går själva upp till toppen och sedan ner längs berget.

Nästan nere passerar vi en flod som tas tillvara för elproduktion. Innan vattnet försvinner in i ett rör finns en grotta där vi simmar mellan lodräta bergsväggarna. Längst in finns ett vattenfall som vi försöker nå i den starka strömmen. Vi glider tillbaka ut i det svala sötvattnet och har glömt dagens prövningar.

Så klarnade himlen upp och vi gav oss iväg på en längre utflykt. I ottan bar det av med buss mot Morne Diablotin och Syndicat, ett stort naturreservat söder om Portsmouth. Vi hoppade av vid avtagsvägen och började vandringen uppåt. Efter den första branta backen var vi redan andfådda, men som tur var fick vi lift med en vakt på nationalparken. Här uppe i regnskogen finns två papegojarter, varav den en är endemisk. Vi fick faktiskt se den lite vanligare jaco-papegojan flyga högt uppe bland trädtopparna. Grönskan är helt omslutande, man vandrar i ett dunkel, bland växter som för tankarna till filmen Avatar.

Sedan vi gått den välordnade lilla slingan i The Syndicat Rainforest gav vi oss upp på den betydligt vådligare vandringen mot toppen på Morne Diablotin. Efter två timmars klättring, på slutet meter för meter, och med kanske en tredjedel av vägen kvar vände vi för att inte bli kvar här uppe till skymningen. Det var mycket brant nästan hela vägen vilket gjorde att vi samtidigt såg regnskogens alla nivåer, vi stod på marken, och framför oss hade vi både mellannivån och trädtopparna på en gång. Det blev en riktigt härlig naturupplevelse bland enorma gummiträd, orkidéer och kolibrier till papegojornas tjatter.

Väl nere på vägen fick vi lift tillbaka till Portsmouth. Vi kom att tala om vägarbetet som pågår på öns huvudväg. Det är ett kinesiskt biståndsprojekt, men vi hade reagerat på att många av arbetarna var kineser och att man inte tycktes använde sig av lokal arbetskraft. Han tänkte precis som vi och kunde också berätta att det kinesiska företaget har med sig allt, maskiner, arbetare, material och till och med mat till de anställda. Ett eget samhälle byggs upp runt det kinesiska projektet. ”De bidrar inte med en dollar till den lokala ekonomin”. Dessutom är byggmetoderna anpassade efter kinesiska väderförhållanden så han trodde inte att vägen skulle överleva nästa regnperiod. Men då är väl kineserna inte kvar.

Ett annat biståndsprojekt som finansieras av Japan (som tack får de röster till stöd för valjakt?) är en ny och tjusig fiskmarknad i Portsmouth, en stor kaj, rensrum, kyldiskar, och många andra lokaler. Enligt ”vår chaufför” kommer dock inte fiskarna ha råd att underhålla det här komplexet som blir mycket dyrare i drift än det gamla. Faktiskt är situationen så illa för fiskarna att de inte har råd att åka ut till fiskevattnen sedan regeringen drog in skatterabatten för deras bensinkostnader. Vi har också reagerat på att det nästan inte säljs någon färsk fisk här. Som på de andra öarna sker annars det mesta fisket med små båtar som förtöjs på svaj, fisken säljs färsk direkt när den landas. Man tutar i en Conch-snäcka som marknadsföring.

Väl tillbaka på båten kollade vi den senaste händelseutvecklingen i Egypten. Mubarak har avgått!

Indian River som vi skrivit om förra säsongen mynnar mitt i samhället. Vi tänkte försöka hitta landvägen till den bar som vi kom till med roddbåt den gången. Skyltningen var som vanligt obefintlig men istället hittade vi en liten väg som övergick i en stig med gula och blå markeringar. Samma typ av markeringar som vi såg på vår vandring i lördags. Stigen tog oss upp högt över Portsmouth, ja så högt att vi såg havet på båda sidor av ön. Sedan bar det utför ner i riktig regnskog. Svalt, fuktigt och med växtlighet på många nivåer.

Markeringarna var precis lagom många, svåra passager underlättade av utgrävda steg och förstärkta med trä och sten hämtade på platsen. Det enda vi sakande var en karta. Från en översiktskarta vi sett visste vi att etapperna kan vara långa innan man t ex når en bilväg och kan hitta en buss. Men Ingela manade på och efter cirka två-tre timmar nådde vi fram till bebodda trakter. På en hästgård fick vi tvätta av oss den värsta leran. Innan vi kom fram till huvudvägen träffade vi på en man som föreslog att vi istället för vägen skulle ta oss tillbaka via fortsättningen av leden som precis håller på att färdigställas. Här följde leden till och från den gamla järnvägsbanken från den järnväg engelsmännen byggde för att transportera sockerrör.

Väl åter i Portsmouth satt det fint med en öl och macka på ”The Cold Place” och lite bokläsning innan vi orkade ta oss ut till båten.

Vi följde vägen upp och ner längs de gröna bergsväggarna. Jorden här är extremt bördig och det regnar ungefär var tionde minut, molnen driver mellan bergstopparna. Grönskan är nästan overklig.

På många ställen har folk odlat upp små plättar med banan, callaloo (den spenatliknande växten vi skrev om på Grenada) och olika ätliga rötter. Män och kvinnor från byarna längs kusten jobbar med odlingarna men då det är lördagseftermiddag samlas de och åker hemåt på jeepflaken.

När vi kommer ner några hundra meter på ostsidan börjar det dyka upp små hussamlingar, alla hälsar glatt, vi stannade vid en liten romshop och tar varsin lokal öl. En tjej berättade att det inte går så många bussar på helgerna så vi bestämmer oss för att ta första bästa buss tillbaka till Portsmouth och Prince Rupert Bay..

Nästa etapp upp till norra delen av Dominica är drygt 50 NM så vi sticker redan klockan sju på morgonen för att hinna fram i dagsljus. Som vanligt blir det riktigt bra segling mellan öarna men vindvridningar vid öarnas uddar.

Vi går till Prince Ruperts Bay vid staden Portsmouth på norra Dominica.

Ön har flera gånger drabbats hårt av orkaner och det ligger rester av ett antal fartygsvrak längs stranden mitt i staden. Några av dessa är kvar från 1979 då en orkan skadade ön svårt bara ett år efter att landet blivit självständigt.

Ön är den grönaste vi besökt och här regnar det varje dag under vårt besök.

Dominica är det minsta och fattigaste landet vi besökt. Husen i staden är i riktigt dåligt skick, och vi ser inga lyxiga hotell här. Men man verkar satsa mer på turism i mindre skala och inser värdet av miljön och naturen som är den minst exploaterade i Caribien.

På söndagskvällen deltar vi i en BBQ med steelpansmusik som hålls varje vecka och där överskottet sägs gå till att bekosta bevakning av viken och underhåll av bojar. Både enligt vår pilotbok och Hans och Anneke från holländska båten ZWIT som tipsat oss om BBQ:n har mycket hänt har de senaste åren. De som jobbar med turisterna har gått ihop och samarbetar nu. De ordnar utflykter och fixar det mesta folk behöver hjälp med. Vi deltar i en roddtur längs Indian River, en av öns 365 floder och den enda som är farbar. Eddison, vår guide berättar djur, natur och om livet på ön.

Förutom turen på floden skulle vi gärna besökt regnskogen med sina vattenfall och de kokade sjöarna mm men viken är blåsig och andra dagen kommer en vindby som är så kraftig att vår vindgenerator blåser sönder! Den varvar upp så snabbt att ett kugghjul går sönder. Därför seglar vi vidare norrut mot Guadeloupe där vi hoppas att en reservdel ska anlända från England i början på nästa vecka.

Innan vi seglar vidare hinner vi dock bjuda över Hans och Anneke samt Urban, Sanna, Robert på hemgjorda bananchips och en sundowner. De ska segla hem båten Matilda åt en annan svensk.

Första etappen, 22 NM, blir till ögruppen Iles des Saintes söder om huvudön. Nu är det lördag morgon och vi ligger helt omslutna av höga toppiga öar som är mycket torrare än Dominica bara några timmar söderut.

Har ni föresten sett att vi uppdaterat de fasta texterna längst upp på sidan och att man nu kan läsa bloggen på drygt 50 språk via Google Översätt.