I onsdags tog vi upp ankaret och började resan norrut (vet inte om vi vill skriva hemåt redan…) . Första stopp var på Carriacou där vi klarerade ut från Grenada. Där träffade vi Mats på Capella som ska ta hand om en del av våra onödiga saker (som vinterkläder) så vi gör plats för alla våra barn i jul och nyår.

Från Carriacou höll vi öppet för hur vi skulle ta oss till Martinique; segla direkt ett och halvt dygn eller ö-hoppa. Strax norr om ön började det strula. I en squall (kort intensivt oväder) rappade lovarts skotlina till genuan ur. När vi skulle ta in den åkte travaren till skotet på läsidan fram och tillbaka och slog sönder stoppet på skotskenan så travaren och hela skotet hängde löst. Det gick lätt att fixa men vi blir medvetna om hur snabbt saker händer och vilka starka krafter det blir på en sådan här båt.

Vi märkte också att vår plotter visade fel riktning på vinden och att inte headingen, alltså den riktning båten har inte stämde. Radarbilden låg också fel. Position, fart mm var dock rätt. Efter lite funderade kom vi fram till att det troligen beror på att vi monterat en vindgenerator för nära fluxgate-kompassen.

Efter det som hänt och att vi inte helt kunde lita på vår navigationsutrustning bestämde vi oss för att inte segla direkt mot Martinique utan sikta på Bequia. Bara ca 35 NM men det blev en jobbig segling med byig vind, höga nordliga vågor och ström som pressade oss mot väster. Ibland glömmer vi bort att seglingsförhållandena inte alltid är helt perfekta här. Jag vet att vi har sagt att i de här farvattnen har man alltid halvvind och 8 meter per sekund. Men i dag stämde det inte alls och då har man inga andra alternativ, det är bara norr eller söder som gäller och vill man inte vända får man slita rätt hårt för att komma dit man vill.

De sista 6 MN fick vi ta hjälp motorn och stånga oss in till Bequia i mörker. Då vi varit där några gånger tidigare visste vi var vi ville ankra men med ca 20-25 knop vind och en radar som visare fel var det inte helt lätt. Allt gick dock bra och vi sov gott. Tidigt på torsdags morgonen hörde vi av oss till Marcus som installerat det mesta av el och teknik ombord och fick ett snabbt svar om hur vi skulle kalibrera om systemet – tack Marcus!

Från Bequia hade vi en härlig segling längs St Vincent, vinden var nu mycket stabilare och framförallt hade vågorna vridit över mot ost. Omkalibreringen fungerade bra och det känns tryggare att ge sig på lite mörkersegling. Vi slog ut de två reven då vinden minskade och lagade mat när vi hade sjölä från ön. I seglingsbeskrivningen står att början på sundet mellan St Vincent och St Lucia kan vara tufft mot både båten och besättningen. Och helt plötsligt saknade vi våra två rev och det blev snabb resa (ibland över 8 knop!) de drygt 20 NM över sundet, lite för mycket segel – men kul.

Upp längs St Lucias västkust fick vi efter ett tag ta till motorn och vid klockan 01 var vi framme vid den stora viken Rodney Bay på norra St Lucia. Här har vi också varit tidigare och det är mycket gott om plats att ankra så det var inga problem. På radion hörde vi båtar som deltagit i ARC:en, Atlantic Race for Cruisers, komma i mål. De startade den 21 november från Gran Canaria.

Efter några få timmars sömn ringde klockan vid fem, vi vill komma fram till Martinique NU! Sista biten bjöd på härlig segling och vid lunchtid gled vi in i Le Marin.

Kvällens middag blir franska delikatesser som vi längtat efter i ett halvår.

Welcome to Grenada

Akterseglade på Grenada

När alla andra återvände till Sverige eller uppehöll sig ännu längre söderut stannade vi kvar och det har vi inte ångrat. Här är det tryggt och vänligt, det mesta går att ordna, klimatet är utmärkt, valmöjligheterna är stora vad gäller ankringsvikar och marinor, ska man vidare västerut kan resan påbörjas när som helst, och med goda väderleksprognoser är det tillräckligt nära mellan öarna för att man kan våga sig på lite seglatser i närområdet även under sommarmånaderna. Det är heller inte så dumt att lite närmare utforska ett land i den här övärlden när man väl har tagit sig hit och vi tycker att det finns väldigt mycket att upptäcka.

.

Buss i Sendall-tunneln. Ser ni att den också är en gångtunnel - inte många cm tillgodo

Bussystemet

Som på flera andra öar finns det effektivt system med minibussar (oftast Toyota Hiace). Bussarna är privata men knutna till de olika linjerna och har täta turer, man behöver sällan vänta mer än några minuter. De tutar och söker kontakt med alla längs vägen och om det är få passagerare händer det att de tar en extra vända, t ex in på en affärsparkering, för att ragga kunder. Dagtid är priset ca sju kronor och de lyckas få in upp till 20 personer i bussen! Vi cyklar oftast men ska vi långt eller åka när det är mörk tar vi gärna bussen.

.

.

Färistolycka ”bilden är arrangerad”

Cykel

Har man plats i båten är det väl värt att packa med sig cyklarna. Utan våra hopfällbara cyklar hade vi inte alls varit lika rörliga. Nu kan vi ge oss iväg när vi vill, stanna till vid vår lilla grönsaksmarknad, göra en avstickare till grannviken och få motion på köpet. Vi har upplevt trafiken som smidig och hänsynsfull. Ofta stannar bilarna för att släppa fram oss fast det är de som har företräde (när hände det i Stockholm?). Vad man däremot verkligen måste se upp för är gallren till gatubrunnarna (typ färist) som ligger åt fel håll så att man skulle köra ner i springorna om man inte såg upp (eller ner förstås). Vi ger oss heller aldrig ut med cyklarna när det är mörkt eftersom vägbelysningen inte alltid är den bästa och alla bilförare inte är nyktra när de kör hem från krogen. Det gäller att komma ihåg att det är vänstertrafik – emellanåt får vi påminna varandra. När vi ö-hoppar kan det bli lite rörigt eftersom de franska öarna har högertrafik och de gamla brittiska kolonierna har vänstertrafik.

Dinge

Dingen (eller jollen) är vår livlina till land. Dingy-bryggor finns på många ställen men det kan bli trångt på ”parkeringen” när många är i land. För några dagar sedan uppmanades alla att förtöja med lång lina så fler får plats. Vår dinge är liten och långsam och har nog två små hål just nu, men den har den fördelen att den går att rulla ihop och förvara i ankarboxen under seglingarna.

.

..

.

Ekologi

Tyvärr görs inte så mycket för miljön vad vi har kunnat se. Det finns ingen sopsortering överhuvudtaget (förutom en nyligen startad insamling av ölburkar, en inte helt ovanlig fraktion…) soporna eldas upp på öppna tippar och avloppsvattnet släpps rakt ut i havet. Stora jeepar fyller gatorna, och det är klart att de behövs för att ta sig fram på de branta och ofta dåligt underhållna vägarna. Den andra sidan av myntet är att människor här har nära till naturen, man är stolta över sin natur och måna om öns djur- och växtarter. Många odlar och fiskar själva vilket gör att man märker vad som händer i naturen. Man äter mycket närproducerat och samåker ofta, de flesta bor i små hus utan uppvärmning eller nedkylning så energikonsumtionen är nog ganska låg.

Franskstudier

Vi passade på att använda det här uppehållet till att lära oss lite franska. Det kändes motiverat då vi har träffat många trevliga fransmän och franskspråkiga kanadensare och även börjat längta upp till de franska öarna med lockanda läckra ostar.

.

.

.

.

.

Grand Étang

Nationalpark med regnskog och en, enligt sägnen, bottenlös sjö som är öns vattenreservoar. Här lär det finnas en flock apor även om vi inte lyckats se några än. De kallas Mona Monkey´s och bor i regnskogens bambusnår. Under orkanen Janet och sedan Ivan dog populationen nästan ut när boträd blåste omkull. Nu håller träden på att växa upp och det ser ut som om stammen kommer att överleva.

.

.

.

.

Hash Hous Harriers

Tack vare den här föreningen (”a drinking club for people with running problems”) har vi sett mer av Grenada än om vi hade gått alla organiserade vandringsleder. Vi har klättrat, krupit, sprungit, balanserat, vadat och hasat genom regnskog, odlingslandskap, sumpmarker, utmed stränder och klippor i alla väderstreck. Efteråt är det lite av en gatufest med öl och oildown (se L och O). Genom Hashen har vi också träffat många trevliga grenadiner.

.

.

Ivan

Orkanen Ivan orsakade stor förödelse på ön 2004. Fortfarande påminner ruiner mitt inne i huvudstaden om naturens krafter. I oktober kom orkanen Tomas obehagligt nära, men vi kom undan med blotta förskräckelsen.

.

.

.

.

.

.

Journalistik

Här på ön finns fyra lokala tidningar som kommer en gång i veckan. Alla är daterade på fredagarna men kommer ofta redan på onsdagen. Den journalistiska nivån är frapperande låg, man verkar inte reflektera över gränsen mellan reklam och redaktionell text (när telebolaget Lime sponsrade en lekplats fick företaget okritiska artiklar i alla tidningarna). Långa texter med mästrande och ovederhäftiga råd om vad folk ska äta och hur man ska leva för att få ett sunt liv kan man läsa i varje nummer. Om en någorlunda ambitiös fotograf skulle få för sig att söka jobb på en av tidningarna skulle det vara en smal sak att lyfta bildjournalistiken till oanade höjder.

Karneval

Särskilt rolig var den inledande lekfulla Jab-Jab paraden.

.

.

.

.

.

.

.

.

Liming

På kvällarna är vägarna kantade av folk som sitter i grupper och kollar om något är på gång. Kanske tar man en öl och skvallrar lite grann. Det kallas för liming jag tror man kan beskriva det som utomhusfest under avspända former. I Sverige är nog de flesta bänkade framför TV:n i sin egen soffhörna, men här, där husen är små och temperaturen är perfekt när solen slutat gassa, väljer man ofta att tillbringa kvällen utomhus tillsammans med familjen och grannarna.

.

.

Mt Hartman Bay

12°00,2 N 61°45,0 W

Här fann vi vårt lilla krypin. Skyddade av korallrev och mangrovebevuxna stränder tillbringar vi regnperioden tillsammans med seglare av många nationaliteter.

.

.

.

.

.

-

Nutmeg

Grenada är en av världens största muskotnötsproducenter. Här används den inte bara som krydda utan också som naturläkemedel. Under firmanamnet Nut-Med säljs bl.a. en muskelavslappnande salva som är behaglig när nacken blivit lite stel efter en dag i kölsvinet eller masttoppen. Annars kan man alltid ta lite muskot i sin rompunch, vilket naturligtvis också kan verka avslappnande.

.

.

.

Oildown

I den här nationalrätten som tillagas i en stor gryta över öppen eld lägger man allt man råkar ha hemma, plantain, brödfrukt, kyckling, rötter av alla slag, getkött, callalooblad, gristryne och kanske lite skaldjur om andan faller på. Curry är den krydda man märker mest av. De olika ingredienserna varvas lager för lager med det som behöver längst koktid först. Vid serveringen delas grytan upp igen och man får lite från varje lager.

.

.

Plantains

De gula matbananerna steker vi och de gröna brukar vi fritera till chips. De söta dessertbananerna finns i olika former, storlekar och färger. I höst har det varit bananbrist och Fairtrade-bananer har importerats från St Vincent trots att bananer verkar växa som ogräs överallt.

.

.

..

.

Qua Qua

Vår första regnskogsutflykt vindlade sig upp till det högsta berget i nationalparken.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Rastafari

Snyggt mode, bra musik och giftfri odling, annars finns det delar i livsstilen som inte är lika kul som t.ex. droganvändning och kvinnosyn.

.

.

.

.

.

.

.

.

Sköldpaddor

Ofta ser vi stora sköldpaddor simmande i viken omkring vår båt, man får se upp så man inte landar på någonting hårt när man hoppar i för sitt morgondopp. På norra sidan av ön finns en strand med perfekta förutsättningar för äggläggning. Volontärer håller vakt så att inga sköldpaddor blir skadade, och här görs också marinbiologiska forskningsarbeten. Vi åkte upp dit en natt med förhoppningen att få se honor krypa upp, gräva gropar i sanden och lägga sina ägg. Detta hände inte den här natten men vi fick se en kull ungar krypa ner mot vattenbrynet och sedan simma iväg ut mot havet. Många faror lurar där ute, men kanske kommer några tillbaka för att lägga en ny kull om ett antal år.

Tull

Tull och immigration har kontor i flera av vikarna. Inget stressigt jobb då få båtar rör på sig under regntiden. Från i år gäller seglingstillstånden bara en månad istället för ett år men kostar fortfarande ca 200 kronor. Man kan köpa flera på en gång men vi tog en månad i taget då vi inte visste om vi skulle vara tvungna att segla ner till Trinidad. Efter tre månader var vi lite dagvilla och missade att våra visa gått ut. På det lokala kontoret blev det uppsträckning och vi fick genast cykla in till huvudkontoret, men där fick vi tre månaders förlängning utan problem. Apropå myndigheter har vi ingenstans längs hela resan fått minsta antydan om mutor eller ”konstiga avgifter” utan noggranna kvitton och tydliga regler överallt. Det är säkert lättare att komma som svensk till Grenada än som Grenadin till Sverige.

Jethro Tull

USA

Efter kuppen när Maurice Bishop (populär ledare av landet under revolutionsåren från 1979 till 1983) avrättades invaderades Grenada av USA med motiveringen att man måste försvara de amerikaner som arbetade och studerade vid universitetet. Än i dag är universitetet finansierat av USA, och vad vi har kunnat märka verkar folk mer upprörda över kuppmakarna, som släpptes för ett år sedan, än över den Amerikanska invasionen. Barack Obama är också omåttligt populär här, vilket säkert förbättrat USA:s anseende.

.

.

VHF – Cruisers morning net

Halv åtta börjar dagen med ett nätverk som ger väderleksrapport, navigationsvarningar, tips på sociala aktiviteter, möjlighet att sälja och köpa båtprylar oss seglare emellan, nya seglare välkomnas och de som ger sig av säger hej då, lokala företagare gör reklam och det finns möjlighet att be om hjälp och råd.

Lyssna!

Wisper Cow Marina i Woburn

Förutom fantastiskt trevlig personal och ägare, god mat, försäljning av hemgjord korv, bra musik och mysig atmosfär har man här en verkstad som alla är välkomna att använda. Det här blev ett favorittillhåll.

.

.

.

.

.

.

X-ningsbåtar

försöker man undvika. När de kommer in till stan varnas vi på nätet (se V ovan) så att vi kan undvika turistattraktioner den dagen.

.

.

.

.

.

.

.

.

Yoga

Rebecca på båten Passport bjöd in till yoga på bryggan två morgnar i veckan under tiden de låg här – ett bra sätt att börja dagen på.

.

.

.

.

.

.

.

.

Zverige i Grenadisk press

Inte så ofta, men ibland händer det, att man i den lokala pressen refererar till Sverige. Antingen har det handlat om företaget Züblin som äger Cruise ship-terminalen eller så skrivs det om Zlatan. Nationell identitet är inte alltid så självklar. Den mest berömda svensken bor i Italien och här beskrivs det omdebatterade företaget Züblin som svenskt, men när vi googlade på namnet fann vi att det fått uppdrag i Sverige och där refereras till som ett dansk-tyskt företag.

Züblin ville bygga ytterligare en pir för kryssningsbåtar, ett kasino och en ny trafikled genom stan. Premiärminister Tillman Thomas gillar inte spel och dobbel och Züblin hade också tänkt sig ett bidrag på en tredjedel av byggkostnaderna så projektet är nu stoppat.

Det Är en Å

och i ån är det en hel hop svettiga frisksportare. Men se, nu hoppar dom i vattenfallet också!

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Öar

Förutom Grenada består landet av Carriacou och Petite Matrinique, två mindre öar vilka också är bebodda, samt ett antal små, obebodda öar. Carriacou är sedan länge känd för sin båtbyggartradition medan Petite Martinique, enligt hörsägen, försörjt sig på smuggling. Till Carriacou seglade vi upp ett par dagar för att delta i en hash, här kommer vi att klarera ut när vi nu börjar vår resa norrut!

Vi har funderat mycket på hur vi ska täta båten utan att permanent stänga till den lilla luckan som gör att vi kan komma åt längst ner i ankarboxen. Ett sådant utrymme i fören är avsett att fungera som krockkudde om vi skulle köra på en container eller ett isberg. Nu har vi äntligen en tät båt, det blev en veckas arbete, allt tar ganska lång tid, det blir nästan ett dagsverke att ta dingen in till bryggan, sedan cyklarna till järnaffären för att köpa några skruvar som fattas. Det blev i alla fall en enkel och billig lösning, en bit plywood fick vi av en båtgranne, vi hittade en rejäl tätningslist på båtaffären, med lite målarfärg och några vinkelhakar fick vi luckan på plats. Vi provfyllde ankarboxen med över 200 liter vatten, inte en droppe kom in i förpiken – skönt!

Det här jobbet har varit riktigt roligt. Vi gillar att jobba ihop och här har vi verkligen hjälpts åt att hitta lösningar. Först hade vi tankar på komplicerade konstruktioner med svetsade ramar, sedan tänkte vi använda innanfönstren (som vi inte har användning för just nu) för att kunna inspektera kättingutrymmet, men efter att ha skalat av alla tillkrånglade arrangemang blev det enkla, som nästan alltid, den bästa lösningen.

Att ha en tät båt är en inte helt självklar lyx. Jag kom att tänka på en kall och regnig augusti då vi låg inblåsta på Träskö Storö i Stockholms skärgård. Vi tog jollen in till land och satte oss i den varma sköna bastun tillsammans med besättningarna från ett par andra båtar. Dom bräckte varandra i antalet hinkar som behövdes för att samla upp regnvattnet som rann in i kojerna i deras båtar. Vi skämdes nästan när vi berättade om Elin Alida som aldrig har tagit in en droppe regnvatten utan vi har kunnat mysa i en torr kajuta, baka en kaka och låta fotogenlampan värma upp båten.

Ibland kan vi längta efter det svenska språket, och det har varit kjempe greit att kunna snakke sitt eget språk med norrmännen och de få danskar vi mött.

I går kväll efter hashen blev vi hembjudna till Chico, en portugisisk man som jobbar som arbetsledare på den franskägda ön Calivigny Island. Det var trevligt och också avspänt och jämställt då ingen av oss pratade sitt eget språk utan vi befann oss på samma nivå.

Här på ön är det annars engelska som gäller. Men när lokalbefolkningen kommer igång och pratar med varandra och även de som inte är så vana att prata med utlänningar har vi stora svårigheter att hänga med eftersom man använder någon sorts kreolblandning med kraftig brytning eller dialekt eller vad man ska säga.

Ett par gånger har vi faktiskt träffat grenadier som har bott och jobbat i Sverige och alltså kan en del svenska. När det har hänt har de gärna praktiserat sina språkkunskaper. Många här är väldigt beresta, har kanske jobbat eller studerat utomlands, då förstås främst i USA eller England. Vi har hört en uppgift att en tredjedel lever utanför landet.

En gång i veckan går vi på franskakurs. Vi har inte bara lärt oss franska, Mats och jag får ju dubbla språklektioner eftersom undervisningen sker på engelska, och det blir ofta intressanta samtal om hur språket fungerar i olika länder. Riktigt roligt är det när vår klasskompis John härmar vår svenska språkmelodi. Tänk, vi som trott att vi låter helt normala…

Om någon månad kommer svenskarna som har sina båtar på land här tillbaka och andra kommer över från den Europeiska sidan. Det blir nog många glada återseenden och också spännande möten med båtar vi bara följt på deras bloggar. Men den här seglingssäsongen kommer vi också att göra sällskap med många båtar av olika nationaliteter som vi lärt känna här på Grenada, och som liksom vi tänker segla norrut längs ökedjan.

Auf Wiedersehen!

To our English speaking friends, here we have a short Swedish course.

Och en film på norsk:

Väl nere vid stranden igen fick vi veta att den grillade grisen skulle bli klar om tre timmar, så det blev friterad fisk och oil down-gryta istället.

Hem fick vi lift på ett jeepflak. I en varm vind med varierande dofter och musik for vi söderut längs kusten och genom stan. Jeepen skulle mot flygplatsen så vi fick gå de sista kilometrarna, men Chico, som Ingela snart skriver mer om, visade oss en genväg som vi inte kände till.

I natt ställde datorerna om sig en timme (har de gått över till vintertid i USA?). Någon ropade just på radion och undrade vad klockan var och fick svaren: En riktig långseglare vet inte vad klockan är eller vilken dag det är. Samt: var är vi?

Gårdagen var lite märklig, på samma gång som vi var glada och tacksamma kändes det på ett sätt snöpligt. Så mycket förberedelser, oroliga spekulationer, varningar för annalkande oväder och så var det nästan vindstilla, den lilla regnskuren räckte inte ens till sköljvatten. Vi vågar inte lämna båten för man talar om åskväder som sedan aldrig kommer. På kvällen åker vi ändå över till den norska båten FarFar II. Med Kjartan, Nils och Ivan (ja, han får många ”orkan-gliringar)” har vi skandinavisk musikkväll, vi får både sjunga och prata av oss, mycket trevligt!

De senaste dagarna har vår internetuppkoppling fungerat väldigt sporadiskt. Det har gjort att vi har svårt att hålla oss uppdaterade om vad som händer i omvärlden. Just nu är det inte Sofia Arkelstens studieresor som intresserar oss mest, utan situationen på grannöarna Barbados, St Vincent och St Lucia. Vi har hittat en sida som heter StormCarib där privatpersoner lägger ut ögonblicksskildringar och bilder. Informationen är fragmentarisk men vi får höra om förstörda bananplantager, raserade broar, hustak som blåst all världens väg och att orkanen orsakat ett antal personers död på St Vincent och St Lucia.

Orkanen Tomas, som nu är på väg västerut över Karibiska sjön, har graderats ner till en storm. Nästan alla beräkningsmodeller förutspår att den senare i veckan kommer vika av norrut mot Haiti och åter öka till orkanstyrka. Det är definitivt inte vad det hårt prövade landet behöver.

Här på Elin Alida har vi i alla fall återgått till förberedelserna inför seglingssäsongen. Teakdetaljer ska oljas, vinschar ses över, kajaken måste lagas igen och så vidare. Ja, allt är nu som vanligt.

Den här sommaren och hösten har vädermässigt varit ovanligt livlig.  Vi har kunnat se lågtrycken bildas över Afrikas västkust, och sedan har vi följt deras banor västerut. Det har varit en viss anspänning att se satellitbilder av stora cirkulerande luftmassor. Tillslut har banorna vridit i en mer nordlig riktning och passerat oss på betryggande avstånd, vilket alla hittills gjort, och vi har kunnat pusta ut.

Normalt sett minskar antalet orkaner framåt oktober månad. Vi har den senaste tiden verkligen sett en förändring i väderleken. Vädret här på Grenada har börjat likna vintervädret med stadiga tradevindar från öster och färre åskoväder. Det här beror på att ytvattnet ute i Atlanten är omrört och nedkylt av alla stormar vilket gör att förutsättningarna för bildandet av orkaner minskat. I stället bildas nu fler och fler cykloner inne i Karibiska sjön där vattentemperaturen fortfarande är hög. De ovädren är inget problem för oss eftersom alla går i en västlig riktning bort från oss.

För ett par dagar sedan började det komma oroande väderrapporter. Ett lågtryck hade bildats ute på Atlanten. Man spådde att det skulle följa Sydamerikas nordostkust och få sitt centrum över Trinidad. Vi har pratat så mycket om vad vi ska göra i den här situationen. Nu när det är allvar känns ingenting självklart. Ska vi åka ner till den skyddade hamnen i Chaguramas och riskera en direktträff? Ska vi fly norrut fast vår erfarenheten säger oss att ovädren tillslut viker av uppåt? Leta upp ett avskilt hurricanhål här på ön? Vårt beslut blir att avvakta och ligga kvar i Mt Hartman Bay, här är vi skyddade av ett korallrev och har gott om svängrum och ett fantastiskt skyddsnät av erfarna och hjälpsamma seglare.

På fredagsmorgonen vaknar vi av en hektisk aktivitet på VHF-radion. Dagens första väderleksrapport har anlänt och den säger att en tropisk storm med åska och starka vindbyar beräknas passera rakt över Grenada framåt kvällen.

Vi åker in till affären för att bunkra så vi kan klara oss några dagar. Sedan ska båten förberedas för det värsta. Vi lägger ut ett extra ankare (20 kg Bruce) fäst med svirvel och schackel på ankarkättingen (utöver vårt ordinarie Delta på 40 kg), stuvar undan allt löst på däck, surrar storseglet och ser till att förseglen är ordentligt inrullade och fästa. Viken sjuder av aktivitet, marinan som varit tämligen öde är nu full och alla ser över förtöjningar och ankare.

Efterhand som väderleksrapporterna uppdateras uppgraderas också sannolikheten för cyklonen att utvecklas till orkan, den här kallas Tomas och han är inte välkommen, stämningen blir mer och mer sammanbiten. Nu kommer en rapport som visar att den viker av norrut och den beräknas inte vara framme förrän senare på lördagen. Nu kan vi gå och lägga oss och hoppas på det bästa.

Natten blev lugn, alla verkar vara trötta för inget hörs på VHF-en innan dagens öppna nät startar med en ny väderleksrapport. Nu ligger ovädret rakt över Barbados, vi kan läsa att den orsakar stora skador trotts att den än så länge bara räknas som en tropisk storm. Prognosen visar att den kommer öka till orkanstyrka innan den når St Vincent. Vi oroar oss för de seglare som gett sig av norrut, och naturligtvis för de fattiga små ö-nationerna. Här på Grenada relateras allt till orkanen Ivan som orsakade enorm förödelse 2004 så man inser att det här inte är en lek.

Här är det just nu alldeles stilla, men vi kan se hur vågorna slår över revet här utanför. Vad som väntar oss nu är ett rejält regnväder och byiga vindar framåt kvällen. Man pratar på radion om att alla arbetsplatser utom de som inte är nödvändiga har stängt idag och att el och vatten kanske kommer stängas av. Vi gör vår egen el, har tankarna fulla med vatten och lönearbete är inget för oss just nu så vi känner oss rätt lugna. Dagen ägnas åt brödbak och vi ska väl ta en sväng i viken med dingen för att hälsa på de andra seglarna så länge det är lugnt.

På den här bilden syns de beräknade vindstyrkorna, tack och lov hittar ni oss längst ner på den turkosa ytan. St George's är Grenadas huvudstad och vi är sydost om den.

Bil

Här kan man se hur stormen (som snart är en orkan/hurrican) beräknas förflytta sig.

Den som vill följa med i vad som händer kan gå in på NOAA:s hemsida här. Och klicka på ”Tomas”.

För några veckor sedan hade vi besök från Trinidad och ville då visa vår öde ö Hogg Island med sina palmbevuxna sandstränder. Just den dagen låg vinden på och stränderna var även här fulla av plastflaskor och annat skräp. Det var inte alls så paradisiskt som förra gången vi var här. Lite trist när man vill visa sina vackraste ställen.

Man har verkligen anledning att oroa sig för miljön när avlägsna platser som dessa är så vanställda av konsumtionssamhället. Här på ön finns i stort sätt ingen materialåtervinning, utan allt skräp läggs på hög och bränns upp på en öppen soptipp belägen i en otroligt vacker dalgång som fram till för några år sedan hade en av öns bästa ankringsvikar.

Lördagskvällen slutade i alla fall vackert, med en vandring upp till vägen, upplyst av fullmånen och med eldflugor dansande omkring oss.

Vi lämnade båten i gryningen och cyklade in till stan genom ett ovanligt vackert och lugnt landskap. Inga bilar, bara fåglar, grodor och tuppar denna söndagsmorgon. Bernadict McIntyre, som gav oss skjuts upp till norra delen av ön är pensionerad grenadian. Med var också med två tyska kvinnor, Selinda från München som seglade med oss till Carriacou för en månad sedan och en gynekolog från en liten by vid Bodensjön som är på Grenada för att göra praktik på sjukhuset. Där vägen slutade träffade vi Telfor och de andra vandrarna, totalt 50 personer och bara vi fyra utlänningar.

Den första timmen vandrade vi längs en brant före detta väg till bergets fot. Sedan var det uppåt, uppåt. Mycket brant och ganska lerigt vissa delar på smala stigar med stup på båda sidor. Vi hade tur och hade Telfor precis bakom oss som gav tips hur vi skulle kliva och hålla i oss samtidigt som han berättade om olika incidenter och olyckor som hänt under hans tjugo år som professionell guide! Ytterligare en timme senare var vi framme. Här på toppen ovanför molnen vilade de flesta medan Telfor och några till passade på att klättra ned på bergets baksida och upp igen…

Leriga och lyckliga drack vi vatten, åt frukt och titta på utsikten över ön och karibiska havet som till och från syntes i luckor mellan molnen.

Att ta sig ner var inte så lätt, när alla trampat i stigen på väg upp var det rätt lerigt redan från start och så brant att vi ofta fick klättra baklänges. Ganska snart började det regna och regnet övergick i ett riktigt skyfall. Stigen blev en bäck. Några satte sig ner och åkte på baken i leran, medan vår chaufför Bernadict använde en oefterhärmlig teknik att på ett halsbrytande sätt svinga sig ner klängande i grenar och ormbunkar och utan att skada sig tillsynes kraschlanda i vattensamlingar och stenrösen.

Halvvägs kom vi till den svåraste passagen, en lervägg på flera meter som slutade på en smal kant. Här hade vi hjälp av ett rep på vägen upp men det var för kort nu när vattnet forsade längs fötterna. Det yngsta barnet fick ett rep runt sig och hissades ner. Vi andra fick sakta fira oss ner i linor som några som tur var tagit med sig. Jag väntan på min tur (Ingela var före barnen och kom ner tidigare) satt jag i leran och frös så jag huttrade – första gången sedan Europa. Väl nere på den före detta vägen insåg vi att detta var ett ovanligt kraftigt skyfall. På flera ställen hade vägen rasat och små vattenfall bildats. Vi kom till ett vattenfall där vi kunde tvätta av oss den värsta leran i friskt sötvatten. Jag bröt mig loss från klungan och vandrade den sista timmen helt ensam ner medan kläderna torkade på kroppen när solen bröt fram.

Efter ombyte till fräscha kläder åkte vi ner till en restaurant i Telfors hemstad Grenville på ostkusten. Här bjöds vi på getsoppa och kaka – gott och trevligt! Telford och hans vänner brukar bjuda på kalas när det är födelsedag men samtidigt ha en liten insamling till något välgörande ändamål. Den här gången gick insamlingen till ett ålderdomshem för fattiga. Eftersom staten inte håller med ett tillräckligt socialt skyddsnät är det vanligt med insamlingar till skolor, sjukvård mm.

Hemma på båten var vi inte förens det var mörkt igen ­efter en fantastisk dag då vi verkligen känner fördelarna med att vara så länge på en och samma ö, känna igen sig, se hur naturen ändrar sig och framför allt lära känna boende på ön, inte bara andra seglare.

Idag måndag tvättar vi bort all lera från kläderna, ryggsäckar och skor och torka våra saker.