Seglingen, de 46 NM upp till Antigua tog 12 timmar alltså 3,8 knop i genomsnitt vilket är långsammare än de flesta andra. Allt oftare har vi börjat fundera på om vi inte skulle behöva en större genua. Vårt storsegel är också litet men då båten ofta är lovgirig och seglar bättre när vi tagit ett eller två rev i storen så är det nog i första hand förseglet som ska ökas.

Redan i somras fick vi en reva strax innanför storseglets akterlik (bakkant). Vi lämnade in seglet till Turbulence segelmakeri på Grenada, där de skarvade in en remsa på 1,5 meter. Nu har vi fått tre nya revor ovanför lagningen. Våra tejpningar funkar bara hjälpligt så nu har vi lämnat in seglet på ett loft i Nelson’s Dockyard, English Harbour. Loftet ligger i en av de gamla byggnaderna från 1700-talet.

För att ta ner seglet behövde vi också ta ner stackpacken, alltså segelskyddet. På den finns ett sex meter långt blixtlås som måste bytas. Det jobbet gör vi själva, blixtlåset köpte vi i segelmakeriet.

För att få tag på bland annat stark sytråd tog vi igår bussen in till huvudstaden St John’s. 10 kronor för 15 km resa, ingen väntetid, lite fräschare fordon än på t ex Grenada (och inga oanständiga samtal som ni kan se på bilden nedan!).

Här fick vi flera tips på turistbyrån nere i hamnen trots att ett kryssningsskepp just anlänt och horder av bleka amerikaner vällde i land. Tyvärr hade ingen av affärerna annat än vanlig sytråd så efter en jättegod lunch (red snapper och getostsallad) gick vi norrut genom stan för att hitta den nya stora mataffären. Längs vägen låg en liten färgaffär som också sålde båtprylar. De hade heller igen tråd men satte igång att ringa runt. Efter cirka tio samtal utan napp tipsade de oss om en liten tapetserarverkstad i närheten. Vi köpte några små penslar som tack och dom kommer ju till användning senare.

Naomi’s Upholstery Shop hittade vi och Naomi hade en jätterulle med stark tråd i sin symaskin. Hon vindade upp så mycket vi behövde på en tomspole och sålde till oss för ECD 5 alltså cirka 15 kronor.

Efter att ha handlat lite matvaror som varit svårt att få tag på tidigare tog vi bussen hem igen. Vi hann precis hem till middag hos Jan och Rose-Marie på Splendid – gott och trevligt.

Falmouth Harbour är ett så kallat hurrican hole, vilket innebär att viken skyddas av ett rev och stränderna kantas av mangrove. Efter en period av ankring i öppna vikar där svallen letar sig in är det ovant men ganska behagligt med en så lugn plats. Faktiskt kändes det lite konstigt, framförallt den första natten, då det heller inte blåste någonting. Bostaden stod helt still och inne var det alldeles tyst, nästan spöklikt. Det negativa med en skyddad vik är att vattnet inte byts ut lika fort. Det är grumligt och förmodligen ganska förorenat eftersom det är många båtar för ankar här inne och också jord och annat som följer med regnvattnet från land. Men vattnet är fullt av liv och det fiskas mycket här inne, lokala fikare kastar sina nät, pelikaner störtdyker och igår simmade en delfin ett par meter ifrån Elin Alida.

Har ni föresten sett att vi börjat twittra? Våra tweets (alltså korta texter och ibland länkar) kan man läsa nere till höger här på bloggen och via olika twitterprogram.

Genom att följa oss på twitter eller RSS ser du också direkt när vi lagt ut ett nytt inlägg. Längst upp på sidan framför båten finns det två knappar för Twitter och RSS.

Eftersom vi nu hade gjort de vandringar vi planerat på Dominica, (vi hann med ytterligare en heldagsvandring utmed nordkusten) och vi ville komma vidare innan de nordliga vågor man varnat för började komma ner till våra vatten, gav vi oss av.

Molnen hängde tunga över bergen och en och annan regnskur letade sig ner till kusten. Det här bäddade för en lite byigare färd än vanligt. Vi tog två rev i storen och sedan drog vi in och släppte ut på genuan vartefter vinden ökade och minskade. Vindstyrkan går från 13 till 30 knop på några minuter, för att lika snabbt mojna igen. För att hålla koll på regn- och vindbyar satte vi på radarn. Faktiskt är radarn till stor hjälp även i god sikt på dagen. Även om man kanske tycker att man borde se med blotta ögat att ett regnmoln närmar sig gör den extra hjälpen att man lättare bedömer avståndet så att man kan kryssa sig fram mellan skurarna.

På de här korta dagsetapperna blir seglingen ofta ganska intensiv. En av oss styr och den andra sköter skotningen för att parera de byiga vindarna. Ofta bryr vi oss inte ens om att koppla in vindrodret trots att det oftast styr bättre än vi någonsin kan göra, men vi kan också tycka att det är ganska roligt med de här passagerna som nästan påminner om skärgårdssegling.

In kom vi så i den lilla arkipelagen där vi hade tänkt oss att finna lä. Men ack vad vi bedrog oss. De nordliga vågorna hade nu kommit hit och letade sig in mellan öarna. Vi ankrade upp i den södra och oskyddade delen av viken där det fanns plats för oss.

En hel del dramatik har det varit här i hamnen. På VHF:en har franska kustbevakningen rapporterat om en försvunnen fiskebåt. En stor katamaran draggade (Mefisto hette den passande nog), krockade med båten framför oss och fortsatte sedan sin herrelösa färd mellan vår och den intilliggande båten innan ägarna dök upp och kunde reda upp situationen. Så på morgonen hade våra grannars jolle slitit sig. Mats ryckte ut och skjutsade ägarna så att de kunde rädda den. På förmiddagen dök det upp en ledig ankringsplats i den mer skyddade norra delen av viken. Upp med ankaret och iväg för att få en lugnare plats med mindre svall. Vi ankrar men får inte riktigt bra fäste, upp med ankaret igen, som nu känns ovanligt tungt. Vi har lyckats fiska upp en gammal boj med bojsten från bottnen med vårt ankare. Efter lite lirkande får Mats av den och vi kan äntligen ankra upp i lugn och ro.

Men här har vi inte bara råkat ut för dramatik utan vi har också råkat på gamla och nya bekanta. Vi träffade Selinda och Paul som vi lärde känna på Grenada. Nu har vi också fått träffa Marta, Marcus och Fox som vi hittills bara känt genom våra bloggar och e-post, så en del socialt liv blir det också av, vilket är väldigt trevligt.

Vi har en känsla av att seglare innan internet kom, träffades och umgicks på yachtklubbar. Så kom en tid när internetkaféer tog över som samlingspunkter. Men utvecklingen går snabbt och nu räknar man med att få ut den information man behöver direkt till båten, vilket gör att en hel del naturliga träffpunkter försvinner. Samtidigt är det nu så mycket lättare att hålla kontakten både med andra seglare och familjen som stannat kvar där hemma.

Den botaniska trädgården var en annan utflykt i Deshaies. Mängder av växter från hela den ”varma världen”, nästan överdrivet välordnat och städat.

Seglingen upp till Point-à-Pitre, den största staden på själva Guadeloupe blir delvis rakt mot vinden och motström gör att vi inte kommer ett dugg framåt på kryssen utan får ta till motorn efter ett tag.

Här ligger vi några dagar i marinan, sköljer bort allt salt från däck och tampar, fyller vatten, tvättar och handlar. Vi cyklar in till stan och ut till den största affär vi sett sedan Europa. Sandaler och shorts som ju används varje dag behöver ersättas.

Hit kommer också den reservdel till vår vindgenerator som vi beställt från England. Frakt och olika typer av avgifter blir till slut dubbelt så dyrt som själva kugghjulet. Men nu sitter det på plats och har bra laddning igen. Från Marinan flyttar vi oss ut till den ö som ligger i början på viken. Det var hit som de åkte och badade i Inger Alvéns bok Ur kackerlackors levnad och det var här som Eva i boken försvann.

Runt hela ön står det skyltar med ”Militärt område” och ”reglerat tillträde” (tror vi det betyder) alltså inte förbjudet område, så vi rör oss ”reglerat” runt på ön och hittar ruiner av gamla förläggningar mm. Med en kniv fastsatt på en lång bambustång lyckas vi såga ner några kokosnötter. Ett stort gäng lokalbefolkning av alla åldrar har tagit sig ut till ön för att campa och bada under påsken (vilket var exakt vad de sa att man gör på påsken då vi undrade om det fanns några konserter med klassisk musik under helgen).

Seglingen tillbaka söderut runt Guadeloupes västra halva, Basse-Terre går fint och ettårsdagen av vår avfärd firar vi nästan själva i en liten vik halvvägs upp på västsidan.

Idag den 5 april är det precis ett år sedan vi kastade loss från bryggan på Pampas Marina i Stockholm.

Totalt har vi tagit oss 7500 NM (motsvarande ungefär 100 seglingar mellan Stockholm och Gotland). Den längsta etappen var förstås över Atlanten ca 2700 NM men den vanligaste sträckan har varit 31 NM. Ungefär 250 nätter har vi ankrat på svaj eller seglat och drygt 100 nätter har vi legat vid brygga eller på land. Sedan vi kom till Västindien har vi bara varit i marina 12 nätter, så att det gungar är vi vana med nu.

Bara 6 NM norrut ligger Pigeon Island, här finns Cousteau Underwater Park och nationalpark. Här är allt inriktat på snorkling och framför allt dykning, men vi får först vindar på mellan 10 och 18 meter per sekund och sedan börjar ett av våra batterier att ryka så undervattensparken får vänta till nästa gång.