Nu har vi aktiverat vår lånade satellittelefon. Ring inte till den – det är tokdyrt! Men skicka gärna ett SMS, det är helt gratis och görs från Iridiums hemsida:

För att skicka SMS till vår satellittelefon klicka här eller gå in på länken nedan samt skriv i nummer:

(8816 står redan ifyllt)  31625623

Obs om du även fyller i din e-postadress så kan vi kanske komma på hur man svara på SMS:et via ett mail, vi kan inte skicka SMS. OBS åäö funkar inte.

http://messaging.iridium.com/

Nu fyller vi förråden för seglingen till Spanien – hasta la vista!

För att komma till Waterford får man följa en ca 15 NM lång led och snart har vi lämnat havet bakom oss och omges av en lummig grönska. Då vi ligger efter i tidsplanen har strömmen hunnit vända och efter att tag gör vi bara knappt tre knop över grund fast loggen visar upp till sju knop.

Väl framme i stan ska vi försöka förtöja vid en brygga där vattnet åker förbi med full fart. Den enda lediga platsen är markerad som privat men vi chansar. På tredje försöket kommer vi lagom nära bryggan och lyckas få över linorna till en man som skyndat till hjälp. Innehavaren av platsen kommer nog inte fören imorgon tror de vi talade med, så vi ligger kvar över natten. Det visar sig vara sista dagen på en lokal festival och avslutningen är ett jättefyrverkeri på floden, precis framför vår båt! Vid tiotiden har hela stan samlats på kajen bakom oss och vi sitter på första parkett och ser fyrverkeri i samma klass som de under vattenfestivalens första år. På måndagen, i slackvatten (precis när strömmen vänder), flyttar vi oss och lägger oss utanpå en stor motorbåt som legat still mist ett år och nu är helt grön på däck och sidor av alger, mossa och smuts. Vi får nu hjälp med linorna av Pat som tillsammans med Olivia under nio år seglat jorden runt (www.patandolivia.com). Flickan på jättebilden är sju år, men om det är konst eller reklam vet vi inte.

Bra segling på lördagen, vinden är faktiskt mer västlig än i prognosen. Vi ankrar ett par hundra meter ut från land på ca fem meters djup i en jättevik med en stor färjeterminal rakt söder om oss. Hela Irländska sjön ligger öppen utanför oss men det är ingen risk för ostliga vindar så vi känner oss trygga här.

På kvällen kommer en pensionerad sjöman förbi. Han har seglat på hela världen, även Malmö och undrar varför folk vill hugga huvudet av Den lilla sjöjungfrun i Köpenhamn  – ”people are crazy”. Senare återkommer han och ger oss en stor levande krabba. När vi kokar den luktar det så konstigt att vi inte vågar äta den utan lägger den i kylen. Men när han frågade idag sa vi att den var god, då sa han att han kanske återkommer med en hummer i morgon…

Idag fredag har Linnéa flugit hem till Stockholm – tack för två trevliga veckor! Det regnar och blåser och vi får titt som tätt gå upp och fixa med förtöjningarna och fendrarna för att inte stöta emot kajen.

Motorn jobbade för fullt men vi rörde oss bara fram genom vattnet med en halv knop vilket gjorde det svårt att styra då knappt något vatten passerade rodret. Samtidigt åkte vi framåt med vattnet i sex knop och närmande oss snabbt den sista röda flytbojen (av stål) som markerade början på inseglingsrännan. Genom att lägga om rodret helt åt styrbord tog vi oss förbi bojen på fel sida. Ingela hade direkt rusat ner och börjat stänga alla ventiler, åtta stycken, och kolla att tjejerna var ok, vilket de var. Efter tio minuter som kändes som en evighet var vi igenom det värsta och kom ut på vanliga havsvågor.

Vinden vred efter hand över på väst och det blev en ganska bra segling med sol eller i alla fall uppehåll hela dagen ned till Dublin.

Vi valde gästhamnen i Dún Laogharie på södra sidan av viken. Hamnen är Irlands största med 800 båtplatser. Då den plats vi fått anvisad blivit upptagen av en båt som kom in strax före oss så fick vi lägga oss längst ut på platser tänka för riktiga mega yachter. Här var Y-bommarna bredare än vanliga bryggor. Istället för koder eller plastkort hade de infört ett system med fingeravtryck. Man lämnade sitt fingeravtryck i receptionen. Efter många försök varav tre godkända var avtrycket sparat i systemet. När man därefter skulle in på området stoppade man fingret i en avläsare massor av gånger och en röd lampa lyste varefter man fick gå runt huset och ringa på en vanlig porttelefon för att bli insläppt. Men en gång funkade det och då kändes det väldigt modernt.

Vi åt gott och mycket på stans äldsta pub från 1100-talet, men de nuvarande lokalerna var bara från 1652 som äldst.

Många hus är lika slitna nu som för trettio år sedan då Ingela var här senast, men här och var sticker nya kontor och andra hus upp som skär av och bär tydlig prägel av högkonjunktur och EU-bidrag. Sedan har det ju gått utför igen med ekonomin och en hel del av de nya byggnaderna står tomma.

Då vinden för ovanlighetens skull inte var sydvästlig utan väst till nordväst blev det bara en dag i Dublin.

Vid fyratiden går vi in den vik som skiljer Irland från Nordirland. På nordsidan pågår en uppvisning av sjöräddningen med helikopter, båtar och vattenskotrar. Vi tjuvlyssnar på VHF på deras kommunikation. Väl inne i viken inser vi att vi åter missbedömt skalan på sjökortet. Det är ingen djup och skyddad vik utan snarare en jättestor bukt som är oskyddad från sydost. Därför kändes det säkrast att gå in i marinan och inte ankra utanför som vi tänkt i första hand.

Infarten var läskigt smal och väl inne gällde det att direkt bestämma sig för vart man skulle, men det gick. Enligt reklamen är marinan fyrstjärnig och har devisen Carlington marina – where the world is your oyster. Hur de fått de fyra stjärnorna utan varmvatten i duschen och den allmänna sunkigheten vet jag inte, men nog är det som ett ostron – hårt utanpå och slemmigt inuti. Och det är tur för de hård höga murarna skyddar oss från den starka vinden och den slemmiga bottnen tar mjukt emot vår köl.

Just nu är det spring dvs. några dagar efter nymåne och då är tidvattenskillanden som störst. På kvällen när vattnet har sjukigt 5,1(!) meter står vi stadigt på bottnen och en knapp halvmeter av kölen har blivit synlig. Vi blir lite stressade och lägger ut lite extra rep. Efter en timme börjar vattnet stiga igen – allt gick bra. Drygt tolv timmar senare är det dags igen, därefter ska amplituden minska. När vi ser oss omkring upptäcker vi andra båtar som också står på bottnen och de flesta av dessa har fenkölar och klena roder och det går tydligen också.

Efter någon timme tog vi en promenad på ön. Rätt mycket folk verkar ta färjan från fastlandet för att se sälarna och skåda fågel bland annat lunnefågel. När vi kom tillbaka till byn insåg vi att det vi sett tidigare bara var uppvärmningen. Nu var det allvar. Men inte ett blodigt allvar utan mycket behagligt med många glada kommentarer. Framåt femtiden var det sex män kvar i tävlingen. Då hade de alltså kastat sedan lunch. Vi hade sedan tidigare sett ut varsin favorit, en med randig tröja och en med rutig, och både dessa var fortfarande kvar i tävlingen.

Samtidigt med denna tävling för mogna män pågår en paddlingstävling för öns ungdomar. I hemsnickrade flottar av varierande kvalitet, och under plask och stoj ror de runt hamnen.

När vi kom tillbaka till båten hade vinden och strömmen vänt och det kändes som vi låg väl nära vågbrytaren så det blev till att ankra om för natten.