På tidigare väderfiler hade vi sett ett stort lågtryck från väster som kanske skulle nå fram till Madeira. Nu såg det ut som det skulle gå mer norrut, över till Azorerna, och vindarna verkade snarare bli för svaga än för starka. Mer och mer har vi pratat om att hoppa över Madeira (och grannön Porto Santo) och gå direkt till Kanarieöarna. Det är en till två dagar längre men troligen bättre vind och vi ska ju till Kanarieöarna förr eller senare.

Första dygnen har vi en del fartygstrafik att hantera. Först den nord och sydgående längs Portugals kust och sedan all trafik in och ut ur Gibraltar. Efter det blev vi verkligen ensamma på havet. Något eller några enstaka fartyg per dag såg vi på AIS:en, mer sällan i verkligheten. På hela resan ser vi en segelbåt som far förbi oss med genackern hissad.

För att få sova mer sammanhängande delade vi in natten (som ju är halva dygnet nu) i fyratimmarsvakter. Åtta till tolv, tolv till fyra och fyra till åtta. På dagen har vi inga fasta vakter. Då vinden var jämn, vädret bra och seglingen lätt kom vi snart in i rutinerna. Allting tar så mycket längre tid på sjön, framförallt när det gungar. Att diska utan att något åker i golvet/durken eller att diskvattnet skvimpar över är ett helt projekt. Förutom att titta på horisonten hinner vi med en liten aktivitet om dagen, en dag taglar vi ett par repändar, dagen därpå tar vi en dusch på däck och en annan dag knyter vi om knoparna till vindrodret. Vi får också ett par besök, en turturduva håller oss sällskap ett dygn och under ett av Ingelas nattpass flåsar en val alldeles intill båten.

Det blåser hela tiden rakt bakifrån, vilket faktiskt inte är det bästa då det är svårt att plattlänsa i den dyning som alltid finns, seglen slår fast vi har både spirbom och straffad stor, så vi ”kryssar” oss fram och jippar ungefär en gång om dagen. Först den sista dagen blir vi sugna på att komma till land. Redan på morgonen inser vi att vi inte kommer att hinna fram innan det blir mörkt på lördagskvällen, men vi försöker, det är ju svårt att segla saktare också.

Land i sikte vid halvfem på eftermiddagen! Ska vi gå in till land i mörker eller försöka driva i 12 timmar? Frågan kompliceras av att sjökortet inte verkar stämma. Öarna verkar ligga olika i kortet och på radarn. Vi provar att driva men det går med två-tre knop – alldeles för fort, Så vi startar motorn och smyger mot land på tomgång. Inget månsken i natt. På Lanzarote ser vi rätt mycket ljus från hus och vägar, färre ljus på Graciosa som bara har en by och inga vägar. Det ska finnas ett nordmärke i början på sundet mellan Lanzarote och Graciosa. Enligt sjökortet ska den visa ett blixtljus var fjärde sekund. Men då det inte finns något annat ljus och positionen är rätt bestämmer vi oss för att det vi ser är den fast den blinkar varje sekund. När vi kommer in i sundet stämmer sjökort och radarbild bättre och vi glider genom sundet, förbi by och hamnen och letar upp den vik som seglingsbeskrivningen rekommenderar. Ett tjugotal ankarljus möter oss. För säkerhets skull ankrar vi i lä från de andra båtarna på 21 meters djup. Klockan halvtre på natten öppnar vi en flaska champagne och byter från lanternor till ankarvakt. När vi vaknar vid tiotiden tittar vi upp på en vulkan och ett fantastiskt månlandskap, men mer om det nästa gång!

”Vi befinner oss just nu i höjd med Agadir, vår position är 30°57′ N 12°18′ V. Seglingen är inte så spännande för tillfället. Vi har nätt och jämnt medvind, så vi får sicksacka oss fram. En meter höga vågor ungefär och 25° varmt gör att det känns ungefär som en sommarsegling i skärgården – fast helt utan skärgård i sikte!

Vi har knappt sett några båtar alls de senaste dagarna, och de två-tre stycken vi sett har varit på åtminstone tio sjömils avstånd. Däremot har vi fått annat sällskap. En duva verkar ha bestämt sig för att han/hon vill till Kanarieöarna. I alla fall sitter den mest på båten och bara åker med, med bara korta avbrott för en liten flygtur då och då.

Vi har ungefär 100 sjömil kvar till Graciosa, och vi räknar med att komma fram i morgon kväll eller tidigt söndag morgon. Och redan i morgon bitti/förmiddag bör Elinalida dyka upp på AIS:en. På Atlanten. Inte Båvern ”

”Vi har just tagit en dusch på däcket och det är drygt 25 grader varmt. Vi befinner oss ungefär 250 sjömil väster om Gibraltar och vår position är 35°15′ N 10°53′ V. Vinden varierar hel del.

Vi siktar på den lilla ön Graciosa just norr om Lanzarote. Vi har segalt ungefär 200 sjömil och har 400 kvar till vårt mål. Håller den nuvarande farten på 5-6 knop i sig ska vi anlända till Kanarieöarna på lördag eller söndag.”

• bottenmålning (slipat stålrent och epoxibehandlat runt bogpropellern
• målat fribord och vattenlinje
• kört ut hela ankarkättningen och knackat rost, epoximålat och målat den del av ankarboxen där vattnet samlas och lagt ner tunna slangar så att vi lättare kan få ur allt vatten
• fixat en säkring på schacklet till ankaret
• monterat om vindrodret
• fettat rodret
• bytt offeranoden på propelleraxeln (de på skrovet gjorde vi bara rent och satte tillbaka igen eftersom de fortfarande såg bra ut)
• flyttat fluxgatekompassen som hör ihop med autopiloten till radarstolpen
• kollat alla genomföreningar och lite annat smått och gott

Nu är vi tillbaka i sjön vilket känns väldigt skönt. Vi lade oss i gästhamnen utanpå Splendid, en svensk båt som vi av och till haft följe med sedan Farsund i Norge. Dom ska ta upp sin båt här för vintern och fortsätta seglatsen till våren.

Äntligen kan vi börja förbereda oss för avseglingen. Avslutar affärerna med hamnkontoret, tvättar däcket och fyller på vatten, cyklar iväg till supermerkadon och bunkrar för några dagars segling. När jag höll på att svabba däcket föll en stor skarv rakt ner på mitt huvud, den hade förmodligen flugit in i riggen. Vi blev nog ungefär lika rädda båda två och fågeln kanske lite mörbultad för den satt väsande kvar på däck ett bra tag innan den kravlade sig över sargen och dråsade ner i sjön.

Planen är nu att hänga på den nordliga vinden och ta oss söderut längs den Portugisiska kusten så fort som möjligt. Kanske skippar vi Madeira och går direkt på Kanarieöarna eftersom det annars finns en risk att vi hamnar i ett lågtryck med motvind.

Igår måndag kom vi äntligen upp på land. Vi tretiden var tidvattnet tillräckligt högt för att vi skulle kunna åka fram till lyften. Efter lite trixande lyckades de lyfta Elina Alida och sätta ner henne på planen bland andra segelbåtar och fiskebåtar. Att få dit alla stöttor tog nästan två timmar för tre personer, dvs. en kille bar, skruvade och förklarade och chefen och chefens son titta på.

Dagens stora överraskning var att kranskötaren meddelade att Elin Alida inte väger drygt 20 ton som vi trott utan 39 ton! Lyften de har här klarar 80 ton men lyftbanden 40 ton…

Nu när vi vet detta var det nog tur at vi avbröt lyftet i Spanien där lyftbanden bara var godkända för 10 ton var.

Idag har vi kört högtryckstvätten i åtta timmar. Skrovet är jättefint med bara lite beväxning trots att det är fem år sedan förra bottenmålningen (gjord med fartygsfärg som säkert är giftigare än det som finns i vanliga båtaffärer). Runt bogpropellern som vi installerade för drygt två sedan har det växt lite mer och där finns lös färg då det var dåliga förutsättningar (kallt och regnigt) när vi målade.

Det är en trevlig och avspänd stämning i denna hamn som framför allt präglas av alla små fiskebåtar. Båtar lagas och målas, nät och burar lagas. På eftermiddagen tänds grillar utanför vissa skjul. En radio spelar fadomusik. Ett gäng med lösa hundar skäller på allt och alla.

Över allt vakar Michael (och Sally) ett engelskt par som efter sin jordenruntsegling blev kvar här och nu sköter marinan och hjälper till med kontakter med myndigheter och företag.

Senare pumpade vi vår jolle och rodde in till gästhamnen. Här var båtarna större än i tidigare hamnar och flera hade hissat ARC-flaggan (de som ska åka rallyt över till Västindien i slutet på november). Vi såg även Cantare som just anlänt direkt från England.

Viana do Castela, Portugal

Utan vind och i tät dimma går vi för radar ner till Portugal. Skönt nog lättar dimman strax innan vi ska lägga till. Precis som det stått i seglingsbeskrivningarna är det mer formellt här. Passen ska visas i varje hamn och massor av uppgifter om båten ska skrivas ner. Dock delvis olika uppgifter i varje hamn. Efter en natt fortsätter vi mot Porto. Även nu utan vind. Den Portugisiska nordan är inte alls så pålitlig som den ska vara.

Leixões, Porto

Hamnen utanför Porto är stor. Inne i ena hörnet ligger gästhamnen. Här stannar vi bara för att hämta upp Ingelas bror Staffan som anländer sent med flyg. Redan vid halvtre på morgonen kastar vi loss för att komma i rätt tid, strax efter klockan 9, till nästa hamn.

Aveiro

Området runt Aveiro är ett enormt delta på 65 kvadratkilometer. Det finns ingen gästhamn som vi kan gå in till, före pontonen inne i staden går en elledning på ca 10 meters höjd. Det stora deltat gör så att strömmen blir mycket stark i öppningen mot havet. Man kan bara ta sig in 1-2 timmar före högvatten och när dyningarna eller vågorna på atlanten är högst en meter. Men vi har tur, alla förutsättningar stämmer och dessutom är det neep, alltså minsta skillnaden mellan hög och lågvatten. Vi ankrar i Baía de São Jacinto 1,5 NM in från flodmynningen på motsatta sidan mot Aveiro. Med jollen tar vi oss iland och sedan blir det färja över floden. Men färjan visar sig inte gå till staden Aveiro (som det står på biljetten) utan till ett industriområde en mil utanför. Vi frågar en kille om färjan går vidare in till staden, det gör den inte, men han säger: -Jag skjutsar er.

Han är ca 25 år och har varit över på andra sidan floden och hälsat på mamma. Han kör oss runt via hans morföräldrars hus, visar stranden och parken och vidare till salinerna (salt och fisk var tidigare de viktigaste näringarna) och vidare in till själva Aveiro. Stolt berättar han om allt. Till sist släpper han av oss i gamla staden och förklarar hur vi ska gå för att inte missa något.

Aveiro var stor och rik stad redan på 1500-talet då man fiskade torsk utanför Newfoundland! Husen är ofta utsmyckade med kakel och kanalerna med sina färgglada båtar gör staden speciell. År 1575 gjorde en storm att mängder av sand skar av staden från havet och det dröjde ända till början på 1800-talet innan floden blev farbar igen.

Ovos moles är en annan specialitet som består av en röra av äggulor och socker som fylls i ett skal som är som oblat och säljs överallt – men frågan är, vad gör de av all äggvita? Vi såg inte en enda maräng.

Figueira da Foz

Nästa hamn blev Figueira da Foz. Här stannade vi tre nätter då det blåste upp till 20 meter per sekund. En dag tog vi tåget till Coimbra en timme in i landet. Staden är från 800-talet och var huvudstad runt 1100-1200-talet. Mest känd är den för sitt universitet från 1290. De nuvarande lokalerna är från 1500-talet även om mycket tillkommit på 1940-talet. Universitetet ligger längst upp på en höjd som man når efter en brant vandring genom de gamla kvarteren.

Väl uppe har vi sån tur att det är terminens första dag. Vi får se kollegiet gå i procession i sina märkliga hattar i olika färger för de olika fakulteterna. Det verkar länge ha varit ett radikalt universitet. En utställning beskriver studenternas demonstrationer, ockupationer och annan politisk verksamhet under hela 1900-talet. Vi lyckas smyga in på olika ställen i de gamla byggnaderna. Tågresan var föresten gratis då det var EU:s kollektivtrafikdag (eller något liknande).

Sista kvällen i Figueira da Foz gick vi till en restaurang som hade storbilds-TV för att äta och se Inter-Barcelona. Då vi kom tidigt kunde vi välja de bästa bordet och fick senare sällskap av restaurangägaren och av Augusto Francisco Rocha (mittfältare född i Macau som spelade i Portugals landslag 1958 och stolt visade oss en bild på honom och Pelé). Trots att inte ens Zlatan lyckades göra mål var det en mycket lyckad kväll.

Nazaré

Nu ligger vi Nazaré. Hit ska jungfru Maria på 300-talet med hjälp av en munk fört en staty. Själva planerar vi för ett nytt försök att lyfta båten och bottenmåla.