Det var första gången på en månad vi låg vi i en marina och första gången vid en brygga förutom i Port Ellen men där var det bara en ponton med el och vatten. Så det kändes ovant med detta som mer var som ett hotell. Hundratals båtar i alla storlekar, 24 h reception, restaurang (som vi inte åt på men ”lånade” internet av), båttillbehörsbutik och en mycket tjusig toa och duschavdelning, verkstäder mm. Här låg vi två dagar och välkomnade Anna och Linnea ombord.

Med fyllda förråd bar det av och vi hamnade åter i samma vik på Arran. Nästa dag tog vi sats mot Nordirland. Men vid fyratiden var det bara att inse att den enda vik som var möjlig att nå var den som vi lämnat ett antal timmar tidigare…

Viken ligger föresten fint och skyddat innanför Holy Island som ägs och bebos av Buddistiska munkar och verkar ha stark dragningskraft på oss och vår båt.

Mull of Kintyre

Oh mist rolling in from the sea,

My desire is always to be here

Oh Mull of Kintyre …

Området kring den nordöstra spetsen av Irland är mycket strömt. Enligt våra beräkningar bör vi sticka vid två-tre på morgonen för att få medström tillbaka till Skottland. Men när klockan ringer mitt i natten finns det ingen vind alls, och att gå för motor mitt i natten verkar ju helt onödigt så vi somnar om och tar nästa tillfälle.

Vid 11-tiden går det bättre. Full fart med strömmen tvärs över sundet. Vid Mull of Kintyre hoppar vattnet upp och ner för att strax efter vara nästan helt stilla och vi seglar på i drygt 7 knop! Dessa fenomen finns utsatta i sjökorten och stämmer förvånansvärt väl. Hade sjörapporten varit annorlunda hade vi nog stannat till på Sanda Island och besökt puben – den enda bebyggelse som verkar finnas på ön. Men det ska slå till nordväst och öka, kanske till forse 7 och då funkar inte Sanda Island så vi fortsätter till Campeltown som är huvudort på Kentyre.

Gästhamnen verkar liten och ointressant så vi ankar upp längre ut i bukten. Var man bör ankra framgår av Reeds, en bok på över 1000 sidor som beskriver kusten från Skagen till Gibraltar. Hamnar, tidvatten, bojar, regler, väder, ja allt. En helt nödvändig bibel för alla långseglare.

Överhuvud taget hälsar folk här. När jag sitter med datorn där jag hittat ett öppet nätverk, senast utanför en kyrka, får man ett hej och ofta även en kommentar om vädret av de flesta som passerar.

Från Islay tänkte vi segla sydost till det skotska fastlandet men vinden ville annat så vi hamnade på Nordirland! Eller snarare på en ö, Rathlin Island, några sjömil utanför kusten. Ön ser ut som ett liggande L. Vi har ankrat utanför hamnen vid den enda byn som ligger längst inne i L:ets hörn. Detta skrivs på puben som verkligen är byns samlingspunkt. Den inre delen är en liten spelhall och byns ungar springer ut och in hela tiden – ingen 18 års gräns här inte. Det är rätt ruffigt och slitet. På ön pågår tydligen en festival. Enligt ett anslag på handelsboden är det alfabettävling ikväll och hästskokastning imorgon. Det enda tydliga tecknet på att vi nu är på (nord-)Irland är att ölunderläggen är från Guinness och det är det förståss också i glaset – gott!

Whiskydestillerierna som Islay är känd för ser vi en efter en. Först Bunnahabhainn och Caol Ila i sundet och sedan Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig på sydkusten innan vi når fram till Port Ellen.

Förutom strömmen så ökar och minskar vinden runt uddar och berg. Det är intensiv segling, en sköter ratten och en passar med storskotet så inte lutningen blir för svår.

På eftermiddagen lägger vi till vid bryggan i Port Ellen. Ett genuint samhälle även om whiskyn drar till sig en hel del besökare. Det är sommarlov och ungarna metar och badar i hamnen. En säl simmar runt och fnyser. Varje kväll tränar roddarlaget. För- och eftersnacket är säkert dubbelt så långt som själva träningen.

Cyklarna kom fram och vi tog en tur upp till Ardbeg och gick en guidad tur. Guiden talade långsamt och tydligt så nu vet vi mycket mer om whiskytillverkning (det var provsmakning också).

Vårt vindinstrument fortsätter att krångla så nu har jag sett även denna ort från ovan då jag hämtade ner givaren från masttoppen. Ingela har just köpt en krabba för ett pund av några smågrabbar – dags för middag!

Seglingen går snabbt och bra. Vi lyssnar på Utvandrarna och deras umbäranden på havet (tack Silvia och Tomas för ljudboken). Till Islay blir det för långt idag så vi ankrar i en djup vik på norra Jura och ser de tre topparna, Paps of Jura.

Vi samlar lite strandfynd, bojar och bitar av tjockt nät, som vi har idéer om att kunna använda.

När vi tycker att det är rätt tufft satt segla här ute kommer ett tiotal kajaker in i viken – så svårt var det alltså att ta sig hit… De är ute på en veckopaddling och passar på att fråga oss om aktuella väderrapporter.

Enligt väderrapporterna (vi jämför hela tiden flera olika) ska den sydliga vinden gå över på nordväst via ost. Vi börjar därför segla söderut på eftermiddagen och hoppas få vinden med oss. Men inte denna gång. Vinden är stadigt sydlig och strömmen nordlig* vilket ger en usel kryss. Utanför oss ligger hela Atlanten och lite dyning gör att matlusten minskar. 

Efter ett par timmar startar vi motorn och går ner till sundet mellan Geometra och Ulva, två stora öar utan för Mull. Och faktiskt, här ligger en annan båt, en Ovni 47, en läcker fransk aluminiumbåt. Strax efter nio kommer vindvridningen – men det är ju så dags! Det är i alla fall helt lugnt i den skyddade viken, bara några får bryter tystnaden.

* Sydliga vindar blåser från syd. Nordliga strömmar går mot norr. Alltså båda emot oss.

Att ligga på boj i en hamn och ta dingen (jollen) in till dingebryggan är något som jag haft i huvudet som en bild av det riktiga långseglarlivet efter att ha läst mängder av bloggar (som den här!) och seglarböcker, och nu gör vi det själva.

I hamnen tar de 13 pund per natt för bojen och i det ingår inget annat (förutom Internetuppkopplingen, men den vet jag inte vem som står för). Toa och dusch kostar extra. Så efter två nätter, den senare med ett häftigt fyrverkeri betalt av en 50-års fest på en färja en bit bort – vi låg mycket närmare och såg det säkert bättre än dem – så flyttade vi in i viken och lade ett eget ankare.

Vi cyklade 2,5 mil igår till norra udden av Mull. Värmen och solen fick asfalten att svettas och det var som att cykla i ett grönt Grekland. Men idag öppnade sig himlen och regnet piskade. Ingela provade att samla färskvatten från taket (bra träning men inte nödvändigt här i Skottland). Efter regnet var värmen och fukten tryckande.

Efter att kollat flera vädersajter på nätet har vi nu bestämt att fortsätta runt Mull och gå ner på västsidan under de kommande dagarna.

Och ni som oroat er för vårt kosthåll sedan Nisse reste hem till Sverige kan vara lugna, vi haft ganska god fiskelycka samt hittat både blommor, örter och bär att utöka våra matförråd med.