Ria de Ares (igen)

Vi gick tillbaka till Ares för att slippa gnisslade rep och att få ankra igen efter en hel vecka vid pontonen i Sada. Svall och strömmarna från tidvattnet hade gnagt av ett av våra rep och lyckades till och med rycka av en av våra gummidämpare. Vinden var från syd så egentligen var Ares öppet åt fel hål men hållbotten var bra och vindgeneratorn snurrade för fullt.

Ria de Corme

När vinden vänt till nord seglade vi till Corme. Sjöbenen saknas och vi blir båda lite illamående. Som på flera ställen är det en fiskeodling inne viken. Vi gick inte i land i Corme, jollen ligger nerpackad, men byn ser mysig ut.

Ria de Camariñas

Vi ser inget bra ställe att ankra vid byn. Istället går vi över på andra sidan och ankrar vid en liten strand med skog runt omkring. En liten väg går upp genom skogen och vi tar iland våra cyklar och åker en knapp mil till en by inåt landet. Någon övar på säckpipa inifrån ett hus, det visar sig vara en tjej som ger oss vägen till närmaste affär. Direkt känns att värmen blir en helt annan.

Finisterre, Ensanada del Sardiñeiro

Att runda Finisterre (den Spanska, det finns ju en Fransk också, ”Bodil Malmstens”) är ett etappmål. Dels för att så många skrivit om det men också för att det är en imponerade klippa (hoppas det framgår av bilderna). Vi söker oss upp till en liten by, Ensanada del Sardiñeiro, i norr. Här står tiden stilla, små trånga, vindlande gränder och höga murar mot havet. Och förståss inte internet så vi seglar vidare på våra gamla prognoser.

Ria del Muros

En trist semesterort med internet men utan någon riktig affär, vad vi kunde hitta.

Ria de Pontevedra, Sanxenxo

Största staden hittills. Det kändes lite absurt att ankra rakt framför alla de höga husen. Som att ankra upp på strömmen eller mitt i Riddarfjärden. Vi gick till den mycket fashionabla Yacht klubben och tittade. Restauranger och marinbutiker som nästan bara säljer kläder, den seglingsbeskrivning som vi söker fann vi inte.

Islas de Cies de Bayona

Islas de Cies är två öar som ligger vid öppningen till rian vid Vigo och Bayona. Området är en nationalpark där delar är avspärrat för att skydda den känsliga vegetationen. Det påminner om en blandning av Gotska sandön och Ven. Gotska sandön förståss för att den till stor del består av sand där varje strå är viktigt för att hålla fast sanden och Ven för att man från denna ö strax över vattnet ser de stora städerna vilket förstärker känslan av att vara i orörd natur. Fast helt orört är det inte. Här finns två restauranter på stranden och en camping. Badbåtarna går fram och tillbaka från fastlandet under dagtid, och på natten ligger fiskebåtarna här i viken och väntar på att burarna ska fyllas. Men när vi anländer på onsdagskvällen finns det bara en båt i viken – och den ser bekant ut! Det är Capella, en stålbåt som vi i flera år gått och tittat på i Södertälje gästhamn. Vi träffar Mats och Denver senare och får höra om deras motorproblem. Ön har olika vandringar och tar oss upp till en otrolig utsiktspunkt. Då vi har en tid att passa i Porto blir det bara en natt här men ni som ”ligger efter oss” missa inte denna ö! Så här bra blir det inte för än i Västindien!

På eftermiddagen avseglar vi med Capella i den svaga vinden. När det mojnar helt tar vi Capella på släp in till Bayona.

Att vi gick till Sada berodde främst på att vi läst i en engelsk båttidning om en bra marina, de flesta andra väljer viken mer till väster med den större staden A Coruña.

Efter en vecka har vi nu fått bottenfärg levererad (en 20 liters hink som väger 42 kg – nästa omöjlig att flytta på!), vi har fortsatt målningen av däcket. Fören fram till överbygganden och babords gångbord är helt klart. Oljning av teak på däck. Oljebyte i både motor och insprutningspump. Bad- och räddningsstegen har fått ny placering pga. vindrodret i aktern. Sada är mer av en riktig men mindre stad. Det finns en stor strand mitt i centrum men inte många badar, här väntar man till klockan blir sex-sju sedan fylls hela parken innanför stranden av folk och aktiviteter. På eftermiddagen är det helt tomt överallt.

Då marinan är den största i regionen (över 800 båtar) finns tre båttillbehörsaffärer, verkstäder mm. Två hus sticker ut: Kulturhuset i betong som lutar och drar åt olika håll och La Terraza, en restaurang som även varit järnvägsstation. Det huset är från 1912 och påminner en del om Gaudis byggnader i Barcelona.

En cykeltur till La Coruña blev fem mil och avslutades med byfest på vägen tillbaka. Förberedelserna för festen pågick redan när vi passerade på förmiddagen. Vi var förstås för tidiga när vi kom tillbaka vid sjutiden men fördrev tiden med att besöka porslinsutställningen vid keramikutbildningen i O Castro. Riktigt bra grejor där vissa påminde om Stig Lindberg och Lena Larsson.

När festen väl kom igång såldes jätteportioner med grillat (bara kött och korv och en liten bit bröd), förutom baren förbereddes den andra drycken. Stora kärl fylldes med 10 liter sprit från bag-in-box, ett kilo socker och skalet av en citron. Blandningen tändes på och genom att röra och hälla fick de elden att utvecklas. Efter någon timme serverades drycken i porslinsmuggar från skolan. Av citronen märkts inte mycket det smakade mest ljummen fulsprit. Tre grupper spelade, en studentikos blåsorkester sedan en säckpipsgrupp (igen!) innan kvällens höjdpunkt – ett slags dansband med scenshow och ambition om att egentligen vara på ett mycket större ställe än denna by. Men efter ett tag dansade alla över sextio år (halva publiken). Sista programpunkten skulle vara kringlor och choklad klockan 03 på morgonen men då var vi sedan länge tillbaka i båten.

Ytterligare en svensk båt finns här. Me Too från Nynäshamn har legat på land en dryg månad i väntan på ny mast. Den gamla bröts av på Biscaya i 21 meters vind och ligger nu på botten. Margit och Lennart är trevliga och tuffa seglare som nu med ny rigg fortsätter in mot Leijonbukten i Medelhavet.

Vi fick någon kommentar om att vi skriver mer sällan nu. Då kan ni ju sticka emellan med att läsa resebreven från denna stålbåt, Levana på väg mot Svarta havet som redan innan de lämnat Sverige ringt sjöräddningen tre gånger, mycket underhållande!

Det blev föresten ingen bottenmålning i Sada. Efter nästan en vecka när färgen kommit och allt var förberett och akterstag, radar mm var bortmonterat försökte vi lyfta båten. Vi backade in i facket under kranen (en halvmeter tillgodo på var sida…), men deras längsta sling till lyften visade sig vara för korta så beslagen kom mot relingen och skadade färgen – vi avbröt och kommer nu att söka efter en större lyft.

Ría betyder fjord och vi har nu sakta förflyttat oss västerut via fyra rior.

Ría de Vivero

Vi flyttar oss längre in i viken och ankrar upp mellan fiskehamnen och en jättelång badstrand. Vivero (eller Viveiro) är en riktigt fin stad med delar från medeltiden. Vindlande gränder och många små butiker. På de flesta hus är det burspråk i trä som täcker nästan hela fasaden. På det största torget har en stor scen byggts upp för den pågående festivalen. En kväll tar vi jollen in och hör två folkrockgrupper. Fiol och säckpipa finns med bland instrumenten och det hörs tydliga likheter med musiken på Irland. Här träffar vi på Olov och Runar på Ellevi.

Ría del Barquero

Bara några sjömil bort ligger en sömnig liten by, Vicedo. Flera små fina stränder och grottor har bildats ur det lösa berget med djup grönska runt omkring. Vi tar iland cyklarna och åker oss runt viken till byn på andra sidan, El Barquero, via den gamla bron från 1850-talet som nu bara används av cyklar och gående. Vi måste faktiskt påminna varandra om att nu är det högertrafik igen! Det är söndagskväll och byborna samlas på caféer och barer längs hamnen. Förutom en smal ränna är det så grunt att man nästan skulle kunna gå mellan byarna tvärs över viken.

På den svenska stålbåten Isis träffar vi Per från Lund. Han har ingen hemsida men båten har varit ute på långresa med tidigare ägare.

Ria de Cedeira

Kusten är hög och dramatisk, vi håller oss en bra bit ut när vi seglar vidare till Cedeira.

En lite sliten semesterort med stor strand. Vid lågvatten går massor med kvinnor framåtböjda med små krattor och letar något som liknar venusmusslor. Vi hittar också några och kokar en liten förrätt. Ingela och Per går en pilgrimsvandring upp till ett kloster, San Andrés de Teixido. 28 kilometer i solen som ska göra att de i nästa liv inte kommer att förvandlas till ödlor.

(Per på Isis har skickat en dikt från vandringen som du når om du klickar på bilder ”Per” nedan)

Som mest är vi fem svenska båtar på svaj.

Ría de Ares

Ría de Ares ligger i den nordöstra delen av en stor vik där den stora och mest kända staden är La Coruña i sydväst. Vi är på väg mot Sada i den innersta södra delen av viken för att höra om vi kan lyfta båten för bottenmålning men då det är lördag ankrar vi i Ares över helgen. Ytterligare en typisk semesterort som tredubblas på sommaren, men bara spanska turister.