Söndag morgon var det nästan helt vindstilla vilket är mycket ovanligt. Vi plockade fram cyklarna, fyllde vattenflaskorna och gav oss iväg längs kustvägen norrut.  Efter ca en mil kom vi till Old Town Road, den första staden som Engelsmännen grundade i Västindien. Vi hörde musik på hög volym från ett litet hus nära vägen. Vi kikade in och insåg att det var en kyrka. Längst fram ett helt trumset, en elgitarr och ett litet altare. Prästen bjöd in oss, vi fick presentera oss och sedan fortsatte musiken och predikan. Eftersom det är pingst kom han in på att tala i tungor och vår obegripliga svenska fick stå som exempel på att man kan förstå varandra fast språken inte är samma. Efter gudstjänst och lite välsignelse fortsatte vi norrut till Brimstone Hill Fortress, ett fristående vulkanberg med ett fort högst upp. Nu var rätt möra i bena men fick som tur var lift med en jeep den sista branta biten. Engelsmännen, eller förstås egentligen slavarna började bygga fortet 1690 och det användes fram till 1852. Mycket har renoverats och är nu ett världsarv. När vi kom fram var vi trötta, hungriga och törstiga – och turen höll i sig. En katolsk kyrka hade flyttat sin gudstjänst upp till fortet denna söndag och hade matservering för församlingen och andra besökare. För 20 EC$ per pers (ca 60 kronor) fick vi massor av hemlagad mat, dryck och efterrättskaka. Sedan låg vi utslagna och lyssnade på deras högtalare med Bob Marley, Ovan Där mm i en osannolik blandning och version. Församlingens ungdomar spelade kort och det verkade mycket avspänt.

På vägen hem blev vi omkörda av två bilar som verkade jaga varandra och runt nästa kurva hade de kört i en mur, annars var trafiken ganska lugn och gles denna pingstdag. När vi hade 100 meter kvar till båten fick Ingela punktering. Ska vi ta det som fortsatt tur att det inte hände tidigare eller otur att det hände alls?

Senast skrev vi om Antigua och seglingen upp till St Barth. Inlägg från St Barth och St Maarten kommer snart.