Vi har tidigare följt leden längs stranden direkt från byn men denna gång ville vi komma längre på vandringen som totalt är 33 km och ska ta 10 timmar enkel väg (och då menar jag alltså inte fram och tillbaka). Så vi följde vägen norrut för att kunna ansluta till leden ett antal timmar längre fram. Att fråga sig fram är (nästan) alltid roligt och givande. Denna gång ville en av våra sagesmän inte bara berätta vägen utan även skjutsa oss närmare målet. Ytterligare en liftning tog oss ner till havet på öns ostsida. Här ligger atlanten på med full kraft. Efter att först förirrat oss ut i dyn hittade vi leden och fick en spännande vandring i omväxlande natur. Vissa delar var ibland översvämmade och gick på spänger, andra delar på ängar eller på sandstränder. Vi mötte bara några få personer de första timmarna varför vi blev helt överraskade när vi stötte på ett stort gäng paddlare som tagit sig till en strand som gjorts inordning för något som liknade en inspelningsplats för Robinsson där de fick buffé och dansade till en stereoanläggning.

Ett stycke längre bort hittade även vi en egen strand. Skar upp vår baguette, fyllde den med röran, åt och drack.

Då kom ett annat gäng som summit i land från en stor katamaran gående förbi och hälsade oss med ett glatt ”bon appetit, monsieur-dame”. Vår dotter som bott i frankrike har lärt oss att hövigheten kräver att man säger ”bon appétit” så fort man ser någon äta och vi försöker också lära oss den här trevliga seden. Och tänka sig, det var verkligen inget fel på aptiten!

Efter pausen började vi inse att det skulle bli svårt att hinna följa stigen hela vägen ner längs alla vikar på sydkusten och tillbaka till vår ankring utanför byn St Anne innan det skulle bli mörkt. Så vi bestämde oss för att söka oss mot någon bilväg för att kunna gena tillbaka mot västsidan. När vi kom ut till stora vägen var det exakt där vi fick vår första lift som alltså tagit oss längre bort från vår tänkta rutt! Nå väl, då vi kanske blir kvar här några dagar till kan vi nästa gång gå resten av vandringsleden.

Senast vi hörde av oss var vid nyår på Bequia. Hela tiden där rullade dyningen in från nordost och vi hade räknat med rätt tuff sjö på vår resa norrut tillbaka mot Martinique. Vi stack tidigt en morgon och gick för motor upp längs St Vincents läsida. Vid norra St Vincent kunde vi börja segla och fick en fin segling upp mot St Lucia. Så här tidigt på säsongen är oftast vind och vågor lite nord om ost varför det är lättare att segla söderut. Vi hade en idé om att hinna till staden Soufriere på södra St Lucia men mörkret föll innan vi hann dit så vi fortsatte till Rodney Bay på norra delen av ön. Här kan vi lätt ankra med hjälp av radarn även om det alltid är spännande att nästa morgon se vad och vilka man har omkring sig. Vi stannade två dagar på St Lucia och hyrde den andra dagen en stor bil med plats för oss alla sju. Vänstertrafik och ett vägnät som delvis förstörts av orkanen Tomas i november gjorde resan både spännande och intressant. I inlandet på norra delen stannade vi och gjorde en dryg timmes vandring i regnskogen. Även här syntes orkanens härjningar. Resan fortsatte ner till södra spetsen av ön för lunch. När vi kom (nu istället landvägen) till Soufriere förstod vi att vi inte hade tid att stanna, tyvärr för den staden såg spännande ut, men vi insåg också att vi började få riktigt ont om bensin. Resan tillbaka gick längs de slingrande och delvis raserade vägarna med ett öga på mätaren och ett på vägen – just det vänstertrafik – i alla fall när det fanns två filer…

Allt gick dock bra och vi hann precis tillbaka till båten för att se solnedgången. Just det, dagen började dramatiskt. Under ett squall (åskskur) på natten med riktigt starka vindbyar hade jollen flugit upp och landat upp och ner med motor och allt. Vi har ju hört vad saltvatten gör med en motor och hur snabbt det går så det blev en akut sköljning i sötvatten, isärplockning och rengöring av alla delar och med ny, saltfri, bensin gick den faktiskt igång! (Och går fortfarande).

Sedan seglade vi tillbaka till Martinique varifrån alla barn och flickvänner skulle flyga hem. Samma dag landade President Nicolas Sarkozy här, så säkerheten på och runt flygplasten har väl aldrig varit bättre, men lite rörigare än vanligt var det i trafiken, framför allt för oss som knappt sett en bilkö på över ett år.

Det var fantastiskt att alla våra barn kunde komma hit på samma gång, och att vi äntligen fick lära känna våra nya familjemedlemmar Anna T och Vivi ordentligt . Förväntningarna hade ju hunnit byggas upp på alla håll under all väntan och planering. Det har hunnit hända så mycket i allas liv under de här snart två åren vi varit på väg; studier, jobb, flyttar mm.

Det fungerade över förväntan att bo och leva sju personer på denna lilla yta. A propos titeln på det här inlägget hade vi verkligen bon appétit tack vare Kalles kockkunskaper, Nisses svampar från de svenska skogarna, lakrits från Bryssel samt alla andra godsaker från den Europeiska kontinenten. Nu är det bara ett halvår tills vi ses igen, vilket känns som en kort tid efter att ha varit ifrån varandra så länge.

Annars har tiden efter att våra barn åkt hem ägnats åt att komma i kapp med det eviga men rätt trevliga båtpysslet samt till att träffa andra långseglare. Nu börjar många svenska båtar samlas. Efter att bara träffat en svensk båt på ett halvår är vi just nu sju svenska båtar bara här i St Anne. Bland dem SeaQwest som var hyggliga att ta med alla våra (just nu) onödiga varma kläder och seglarställ mm från Cappella som lagrat dem åt oss den senaste månaden för att ge plats åt våra fem gäster. Tack både till Mats på Capella och Bosse och Heléne på SeaQwest.

Varför ligger vi då kvar här? Jo när optikern skulle fixa skalmen på Ingelas glasögon gick först bågen sönder och när han skulle flytta över glasen till en ny båge spräckte han ett av dem, så nu väntar vi på att ett nytt glas ska levereras och monteras. Men det går ingen nöd på oss, vi sitter inte i sjön och har egentligen ingen brådska norrut.

Skriver detta i sittbrunnen och blickar ut över det turkosblå vattnet och äter en nyöppnad kokosnöt som vi plockat på lillön Bequia.

Att leva tre veckor ombord på Elin Alida har varit en upplevelse utöver det vanliga. Vi har fått känna på både drömmen om Karibiens korallsand, underbar segling, stora vågor och sjösjuka – så vad mer kan man önska sig?

Bekantskapen med vardagslivet ombord på segelbåten har även fått oss att fundera över begreppet ”Ett annat liv”. Inte bara pga av Vivi läste den augustprisbelönade romanen med samma titel, utan för att Mats och Ingelas liv sätter vårt eget liv och boende i skarp kontrast.

Nisses och Vivis funderingar:

* Tänk att inte behöva välja var i världen man vill bosätta sig. Istället tar man hela sitt hem med sig och seglar till de destinationer som lockar.

* Tänk att hoppa av ekorrhjulet. Välja ett liv som inte är jakten på status.

* Tänk att bli medveten om sin egen dödlighet – utan att för dess skull ha drabbats av en dödlig sjukdom (vilket annars brukar vara en sådan stund för insikt).

* Tänk att ta chansen när den kommer. Att ha modet att våga göra det. Lämna tryggheten för en dröm.

* Tänk att leva så nära inpå varandra. Under de senaste två åren har Mats och Ingela som längst varit ifrån varandra i max fem timmar i sträck.

Vi kan påverka det liv vi lever. Nu har vi fått smaka på ett annat liv här på Elin Alida. Snart är det dags för hemfärd tillbaka till vårt eget liv – ett annat liv det med.

Det är inte bara i Europa som vädret är extremt. Dagarna före jul regnade det lika intensivt som när det var som värst under regnsäsongen. Nu när vi ligger för ankar i Admirality Bay på Bequia har vi en dyning som kommer in från norr och som får alla båtar att dansa runt nåt helt otroligt och det nya året har börjat med ett riktigt spöregn.

Men vi tar det från början. När Nils och Vivi anlände låg vi inne i Le Marin på sydvästra Martinique för att bunkra och förbereda båten. Vi flyttade oss direkt ut en liten bit till St Anne där vattnet är klart och fräscht. Bad, små utflykter och prat fyllde våra dagar och snart var det den 23:e då de tre andra skulle komma. Först Kalle och Anna T och några timmar senare Anna B. Anna kom vid 02 på julaftonsmorgonen och de andra på julaftonskvällen efter ett extra dygn i Paris. På annandagen kom solen tillbaka och vi vandrade söderut till en strand för bad och fruktstund solmogen annans, kokosnöt, passionsfrukt och bananer mm.

Den 27:e åkte vi in till Le Marin, fyllde vatten, tankade lite och klarerade ut. Vår första segling var de drygt 20 NM ner till Rodney Bay på norr spetsen av St Lucia. De flesta ombord kände av de ganska stora vågorna men alla fick behålla lunchen. Då vi fått en reva i storseglets bakkant bestämde vi oss för att ligga kvar ett dygn och fixa det och lite andra saker. Alla ”gäster” utforskade det gamla fortet på Pigeon Island medan vi klarerade in (och faktiskt ut på samma gång). Vid lunch på tisdagen fortsatte vi söderut. Vi hade en härlig segling som var lättare att njuta av då alla tagit piller eller sjösjukeplåster. I sundet mellan St Lucia och St Vincent mörknade det, på St Vincents läsida fick vi ta hjälp av motorn ett tag men sedan blev det fin men guppig segling igen och vi ankrade på Bequia strax efter soluppgången i torsdags. Det är otroligt många båtar här nu och det har blivit flera återseenden, men vi har också mött båtar vi hittills bara ”känt” via deras hemsidor.

På nyårsaftonen gjorde Anna, Anna, Kalle och Mats ett dyk. På grund av dyningen skulle vi först dyka på sydsidan av ön men sjön lade sig lite så det blev på Devils Table, korallrevet i infarten av viken. Det var lite strömt och inte perfekt sikt men ändå många fina koraller, riktigt stor lobster (hummer) och många fina fiskar. En bläckfisk som tyckte vi kom för nära pumpade ut ett litet moln av bläck alldeles framför oss och försvann. Vi var nere på 15 meter och hade då hela revet som en levande vägg bredvid oss – häftigt.

Sushi med morot, rätticka och palmhjärta och efter det färsk ananas stekt i råsocker och flamberad i rom med vispad grädde och sedan fyrverkeri – ett riktigt gott slut på 2010.

Karibisk hälsning från Anna T och Kalle!

Dagarna här i Karibien har fyllts med bad i massor, sol, fruktfrossande och härligt kvällshäng i båten tillsammans med hela storfamiljen. Det har varit spännande att bo tillsammans alla på båten, det har bara gått bra, trångt men mysigt! Idag var tredje dagen som vi har spenderat på Bequia. Vi gav oss ut på en djungelexpedition som tog oss till en fantastisk utsiktsplats högt uppe på en klippa. Vi hade dessvärre ingen kamera med oss men tänk er Lejonkungsklippan så kommer ni nära, riktigt mäktigt! D-vitaminförråden har laddats upp i solen och fettförråden med god mat, resan kunde med andra ord inte ha börjat bättre.

I onsdags tog vi upp ankaret och började resan norrut (vet inte om vi vill skriva hemåt redan…) . Första stopp var på Carriacou där vi klarerade ut från Grenada. Där träffade vi Mats på Capella som ska ta hand om en del av våra onödiga saker (som vinterkläder) så vi gör plats för alla våra barn i jul och nyår.

Från Carriacou höll vi öppet för hur vi skulle ta oss till Martinique; segla direkt ett och halvt dygn eller ö-hoppa. Strax norr om ön började det strula. I en squall (kort intensivt oväder) rappade lovarts skotlina till genuan ur. När vi skulle ta in den åkte travaren till skotet på läsidan fram och tillbaka och slog sönder stoppet på skotskenan så travaren och hela skotet hängde löst. Det gick lätt att fixa men vi blir medvetna om hur snabbt saker händer och vilka starka krafter det blir på en sådan här båt.

Vi märkte också att vår plotter visade fel riktning på vinden och att inte headingen, alltså den riktning båten har inte stämde. Radarbilden låg också fel. Position, fart mm var dock rätt. Efter lite funderade kom vi fram till att det troligen beror på att vi monterat en vindgenerator för nära fluxgate-kompassen.

Efter det som hänt och att vi inte helt kunde lita på vår navigationsutrustning bestämde vi oss för att inte segla direkt mot Martinique utan sikta på Bequia. Bara ca 35 NM men det blev en jobbig segling med byig vind, höga nordliga vågor och ström som pressade oss mot väster. Ibland glömmer vi bort att seglingsförhållandena inte alltid är helt perfekta här. Jag vet att vi har sagt att i de här farvattnen har man alltid halvvind och 8 meter per sekund. Men i dag stämde det inte alls och då har man inga andra alternativ, det är bara norr eller söder som gäller och vill man inte vända får man slita rätt hårt för att komma dit man vill.

De sista 6 MN fick vi ta hjälp motorn och stånga oss in till Bequia i mörker. Då vi varit där några gånger tidigare visste vi var vi ville ankra men med ca 20-25 knop vind och en radar som visare fel var det inte helt lätt. Allt gick dock bra och vi sov gott. Tidigt på torsdags morgonen hörde vi av oss till Marcus som installerat det mesta av el och teknik ombord och fick ett snabbt svar om hur vi skulle kalibrera om systemet – tack Marcus!

Från Bequia hade vi en härlig segling längs St Vincent, vinden var nu mycket stabilare och framförallt hade vågorna vridit över mot ost. Omkalibreringen fungerade bra och det känns tryggare att ge sig på lite mörkersegling. Vi slog ut de två reven då vinden minskade och lagade mat när vi hade sjölä från ön. I seglingsbeskrivningen står att början på sundet mellan St Vincent och St Lucia kan vara tufft mot både båten och besättningen. Och helt plötsligt saknade vi våra två rev och det blev snabb resa (ibland över 8 knop!) de drygt 20 NM över sundet, lite för mycket segel – men kul.

Upp längs St Lucias västkust fick vi efter ett tag ta till motorn och vid klockan 01 var vi framme vid den stora viken Rodney Bay på norra St Lucia. Här har vi också varit tidigare och det är mycket gott om plats att ankra så det var inga problem. På radion hörde vi båtar som deltagit i ARC:en, Atlantic Race for Cruisers, komma i mål. De startade den 21 november från Gran Canaria.

Efter några få timmars sömn ringde klockan vid fem, vi vill komma fram till Martinique NU! Sista biten bjöd på härlig segling och vid lunchtid gled vi in i Le Marin.

Kvällens middag blir franska delikatesser som vi längtat efter i ett halvår.

På St Lucia fick vi till slut bogpropellern lagad och det blev inte så dyrt som vi befarat.

I väntan på reservdelar och på mekanikern hann vi läsa en bok om St Lucias historia. The Struggle For Survival – an historical, poltitical, and socioeconomic perspective of St. Lucia av Andersson Reynolds (nej han heter inte Reynold Andersson). Den tar sitt avstamp i bananodlarstrejken 1993 vilket verkar ha varit deras Ådalen-31. Två odlare sköts till döds av polisen då de protesterade mot fallande bananpriser. Att priserna föll berodde på att EU införde sin gemensamma marknad, England slutade stödköpa bananer från den tidigare kolonin och de större sydamerikanska bananerna tog över. De protesterade också mot korruption inom organisationen som skulle företräda odlarna.

Från 1993 går boken bakåt till 1700-talet då England och Frankrike 14 gånger erövrade ön från varandra efter att först tagit den från Carib-indianerna som tagit den från Awarakerna (de första bosättarna). Reynold beskriver perioden av sockerrörsodling till att bananerna tog över som öns huvudinkomst på 1950-talet. Bananerna var inte förknippade med slaveriet som sockret var. Man kan skörda bananerna året om vilket ger jämnare intäkter, de kan odlas på små jordplättar på olika typer av jordar, passar att samodlas med andra grönsaker medan man väntar på skörd och innehåller många näringsämnen, mineraler och energi. Allt detta passar för ett självförsörjande småskaligt jordbruk. Nackdelen är att de kräver både konstgödsel och bekämpningsmedel och svaga rötter gör det utsatt för stormar och orkaner. Att helt gå över från socker till bananer innebar också att man bytte beroendet av en gröda mot en annan. Men boken går även framåt till början av 2000-talet, de politiska partierna, de senaste valen och tar upp hur turismen (den nya monokulturen) har påverkat landet på gott och ont. St Lucia är ett land vi vill se och förstå mer av!

Nu har vi upptäckt en ny grönsak, som för vår del gärna får bli den nya monokulturen, nämligen christophine en riktig delikatess! Den ser ut som en blandning av päron och squash, kan kokas som potatis och smakar som jordärtskocka.

Här på Martinique måste vi ta tag i vår kyl som håller på att lägga av vilket är lite problematiskt när det är ungefär 30 grader varmt.

I lördags kväll såg vi två förställningar, spectacle, av nycirkusartisterna La Loupiote som uppträdde på sin båt, eller inte bara uppträdde, de tog in båten i föreställningarna. Den första förställningen var mer av en humoristisk barnföreställning, men många saker som kan hända på en båt kunde nog alla känna igen sig i. Den senare var mer poetisk och sensuell. I båda använde de tyg (långa tyg från hög höjd som de klättrar och snor in sig i, typ) på ett ovanligt bra sätt. Två andra häftiga saker var då de samtidigt balanserade på spirbommen fot mot fot både uppifrån och nerifrån (en på händer mot däcket) samt när den kvinnliga artisten friklättrade upp längs akterstaget.

• Servat toan och bytt packningar
• Bytt olja i motor och insprutningspump
• Installerat ett nytt nivålarm på toatanken
• Slipat rost och målat resten av däcket och hela överbygganden
• Reparerat och målat Dougengeneratorn
• Testat det vattentäta skottet mellan ankarbox och förpik – det var inte vattentät nu heller
• Lagat två hål på jollen

I söndags var det en matmässa på öns norra udde, ett arrangemang som vi hittat i lokaltidningen. Att läsa lokaltidningarna ger verkligen en inblick i de olika samhällena och en del tips. Mässan besöktes mest av lokalbefolkningen och när Egbert Charles som håller på att reparerar vår bogpropeller hejade och presenterade sin fyraåriga son kändes det som om vi fått in i alla fall en liten bit av foten i samhället här.

I de olika stånden såldes mat från länderna i Karibien. Längst kö var det till det till det Kubanska ståndet, kanske inte bara pga. särskilt god mat utan också för att de hade ett så byråkartisk system där varje beställning skulle hanteras av minst fyra-fem personer plus en kontrollant och på två språk. Bland alla mat, dryck och andra lokala varor fanns också ett företag som hette Hotel Chocolat. Där stod den svenska kocken Stina Person och lärde ut hur man gör chokladmousse och lökchoklad på kakao från St Lucia. Stina berättade att hon gått gastronomiutbildningen på Restauranghögskolan i Umeå – där vår son Karl just nu pluggar – en liten värld!

Efter köttpirog från Venezuela, fläskstek från Kuba och get i curry från St Lucia kunde vi hoppa över middag ombord den kvällen.

Vi såg att SvD i helgen kallade St Vincent och öarna i Grenadinerna för Västindiens bäst bevarade hemlighet, men det är det ju inte för er som har följt denna blogg.

Under eftermiddagen har vinden vänt till västligt och det blåser en hel del rakt in i viken. Det är för djupt för att kunna ligga på svaj utan att ha en lina iland. Vi tackar nej till alla erbjudanden om hjälp men efter en rekognoseringstur väljer vi att gå tillbaka runt udden till ett av två alternativa ställena. Keartons Bay är mycket mindre men har en jämn sandbotten på 5-7 meter. Det finns tre bojar men bara en båt ligger där och den åker strax efter att vi ankrat. Ingela tar jollen i land och går över till Wallilabou och fixar utklareringen. Längs vägen hänger en del slitna typer vilket kanske har att göra med i närheten ligger Marijuana Growers Association.

Viken är fin, inga hotell bara vanliga små hus och skjul. En restaurang ligger i ett vanligt hus men har stängt idag då de inte väntade några kunder.

Då vi hört och läst så mycket om dessa trakter så lyfter vi upp jollen på däck och rensar däcket från allt stöldbegärligt och för första gången stänger vi luckorna och låser om oss för natten.

Klockan ringde halv sex och strax efter gryning kom vi iväg. Härlig segling längs St Vincent och i sundet över till St Lucia. Planen var att gå till Soufriere på sydvästra delen nära de två höga bergstopparna Petit Piton och Gros Piton, men dyningen och vindbyar samt att vi ju är utan bogpropeller gör att vi fortsätter ända upp till Rodney Bay i norr. Här kan vi lätt ankra i viken och de fina ställena längs kusten upp finns ju kvar.

Vi har nu legat här på svaj i fyra dagar. Först ankrade vi i den södra delen av viken men på lördagsmorgon kom en dyning på flera meter in från norr. Båtar som låg strax intill försvann i vågdalarna och vi draggade för första gången. Dyningen berodde tydligen på en storm med tolvmetersvågor ute på Atlanten. Nästan alla båtar på den södra sidan gick in i marinan, flyttade över till norra sidan, eller seglade iväg. Vi valde att ankra på norra sidan för att jobba några dagar med båten innan vi går in i marinan.

Marinan är en av de större i denna del av Västindien och har just byggts ut för att kunna ta emot megayachts på upp till 76 meter! Nu hoppas vi kunna få tag på en del reservdelar och få hjälp med bogpropellern. Och förstås utforska denna ö som har både regnskog och en vulkan. Det är också det land som har näst flest nobelpristagare per innevånare, nämligen två stycken på bara ca 170 000 innevånare, Arthur Lewis, ekonomi 1979 och Derek Walcott, litteratur 1992.