OSK:s evenemang är öppna även för icke medlemmar (entré 50 kr för icke medlemmar), men är du intresserad av långsegling finns det många skäl att gå med.

Läs mer på www.osk.org

I Ystad träffade vi barn och vänner, samlade ihop oss och båten inför den sista härliga seglingen upp till Södertälje.

Ett par kryssben tog oss utmed sydkusten och in i Skillinges fiskehamn. Inget tidvatten och inga strömmar tillsammans med en välkänd insegling gör det lätt att lägga till även med vår trasslande bogpropeller. I den lilla butiken handlar vi så att vi kan klara några dagars sträcksegling, och efter en natts god sömn ger vi oss ut på Hanöbukten. Med straffad stor länsar vi i behagligt tempo och passerar Utklippan strax före midnatt med kurs mot Kalmarsund som vi når i gryningen. I sakta mak går vi norrut och till kvällen är vi i höjd med Blå Jungfrun. Nu avtar vinden alltmer och vi pratar om att ta ner seglen och gå för motor över natten, men som om vädrets makter hör våra funderingar sätter vinden igång igen och det blir istället ett par rev och en härlig segling utomskärs upp mot fyren Gustaf Dahlén. Här går vi in i den vackraste av skärgårdar och ankrar upp i Rindös skyddade flad. Så härligt att äntligen ligga för ankar igen, kvällen är stilla och Sverige välkomnar oss. Efter att tyskarna i grannbåten visat på ett gott föredöme vågar vi oss till och med på ett morgondopp. Faktiskt är det riktigt skönt trotts att vattentemperaturen är långtifrån de trettiotvå grader vi vant oss vid i Karibien.

Seglingen fortsätter i återseendet tecken genom Sävsundet med sina röda stugor, Trosas vattentorn reser sig över trädtopparna vid passagen av Askös norra udde, vi spanar in mot barndomens badvik i Anderviken, Oaxens kalksten är lika vit som vi minns. Strax innan passagen vid Skanssundets färjeläge tornar åskmoln upp sig och vinden vrider 180° så härifrån blir det motor den sista biten in till Södertäljes gästhamn, på vägen har några nya hus byggts vid kanalen och den nya tågbron är röd och fin, annars är det mesta sig likt.

För att fira sätter vi upp vårt lilla flaggspel av gästflaggor, ungefär 20 stycken har det blivit. Nu kommer kusin Torgny, Meggi och syskonen på besök, CapellaMats la till på sin gamla plats på bryggan här intill i går. Härligt att träffa er alla igen!

Nu startar en ny tillvaro med barnbarn, jobb och jobbsökeri samt vardagsliv som inte alls är någon vardag för oss ännu. Det känns bra och spännande men vi har inte tröttnat på seglaräventyr så fortsättning följer…

Det blev inte Cherbourg. Efter nästan tre veckor i Falmouth fortsatte vi längs den engelska kusten. Svaga vindar gjorde att det mest blev motorgång, men andra dygnets morgon seglade vi in till Brighton i sol. Här ligger Englands största marina som är tillgänglig vid alla tidvatten. Brighton visade sig vara kommersiellt och inte särskilt mysigt så efter en tur på stan och en titt på piren fyllde vi kylen och seglade vidare.

Vi hade ganska stor respekt för engelska kanalen med dess tidvatten, strömmar, dimma och intensiva fartygstrafik. Genom att lämna Brighton vid lunchtid nådde vi kanalens smalaste del nästa morgon och korsade strax väster om Dover. Bra sikt, medström och bara några få båtar att hålla reda på – det här var ju lättare än att segla till Bornholm!

Över på franska sidan ökade vinden och vi beslöt att segla förbi både Calais och Dunkerque, vi får ta Frankrike på nästa resa. Längs Belgiens låga kust ligger många stora hamnar där trafiken går ut och in och vid Europoort/Rotterdam måste man begära tillstånd via radion för få passera. Vi fortsatte över Nordsjön, nu längs Nederländernas kust utanför de ostfrisiska öarna. Här hade vi en jobbig natt med en hel hop fiskebåtar som cirklade runt oss timme efter timme. Sämre väder var på gång så vi stod på hela vägen till Cuxhaven vilket tog fyra dygn.

Infarten till Kielkanalen (eg Nord-Ostsee Kanal) ligger ytterligare 15 NM upp längs Elbe. Här är det massor med fartyg på väg till och från kanalen och Hamburg. På stigande tidvatten for vi (för) fort mot slussarna vid Brunsbüttel. Vi hade hoppats komma dit vid slack men det var fortfarande drygt två knops ström och läskigt att ta sig in i slussen, men nu har vi klarat av tidvatten och ström för den här resan.

Så började en 100 kilometer lång färd på kanalen (på kanaler räknar man i km inte i NM). Det första stället att stanna över natten (fritidsbåtar får inte åka mellan 19:30 och 02:30) var en vik med pålar att förtöja mellan, utan möjlighet att komma i land. Vi fortsatte mot nästa ställe, Gieselau Canal. Några minuter före 19:30 förtöjde vi vid en brygga strax innan en liten sluss – rena idyllen!

Nästa morgon när vi skulle ut på Kielkanalen igen kom det stora fartyg från båda hållen så vi fick stanna i korsningen en lång stund för att vänta på grönt ljus, vilken kontrast till ensamma veckor på Atlanten.

Den enda marinan längs kanalen ligger efter 60 km i Rendsburg. Här hade vi tänkt tanka och sova ut men så fort vi lagt till kollade vi vädret och insåg att om vi inte skyndade oss riskerade vi att bli kvar i Tyskland nästan en vecka extra. Vi kastade loss och stod på till slussarna vid Kiel/Holtenau. Vinden räckte till Ferhman (Puttgarden) sedan motor längs de danska öarna, för att återkomma på södra Östersjön så vi åter kunde segla i sol, denna gång in till Ystad – vår första svenska hamn sedan vi lämnade Lysekil i början på juni 2009.

Det blev lite forcerat och pressat på denna etapp, något som vi verkligen försökt (och lyckats) undvika tidigare, men nu ska vi njuta och ta vara på den svenska sommaren – just nu regn och ca 15 grader…

Här höll det på att bli tvärstopp. Inte visste vi att det var säkerhetskontroll och passkontroll precis som på en flygplats för att åka tåg under Engelska Kanalen. Mats pass gick ut redan i april när vi var på St Barth och fotosidan som varit lite lös släppte helt när tullarna som bordade oss utanför Falmouth kollade det. Efter att ha lovat att åka raka vägen hem och direkt skaffa ett nytt pass (vilket ju var vår avsikt) släpptes vi igenom. Via Bryssel, där vi träffade dotter Anna i femton minuter mellan tågen (hon åkte mot Sverige dagen efter oss) tog vi oss med fem ytterligare byten till Stockholm.

En del nya hus har byggts, och när vi var tvungna att fråga hur man nu för tiden gör när man betalar på tunnelbanan och vår sparade svenska sedel var på väg att bli ogiltig kände vi att vi varit borta länge.

Det blir en vecka fylld av möten med vänner och släktingar, bland de första vi träffar är våra vänner och flitiga bloggkommentatörer Maria och Michael. En vecka senare, efter Vivi och Nils, vår äldste sons, fina bröllop vid Båven, (vi har inga egna bilder, men här finns proffsfoton),  tog vi tåget tillbaka, denna gång via färja mellan Holland och England. Vi kom tidigt till London och hann med ett besök på Tate Modern och Miró-utställningen.

Plottern som ju slutade fungera sista dygnet från Azorerna visade sig inte vara möjlig att reparera. Trist med en så stor utgift nu på slutet men det kunde ha hänt vid ett mycket sämre tillfälle. Ännu tristare var att Rymarine inte längre säljer den modellen vi haft och att den nya modellen inte går att koppla ihop med vår radar. Låga priser och billiga pund gjorde att vi köpte en ny radar och satsar på att sälja den gamla i Sverige.

Ett antal båtar har förtöjt utanpå oss och en av dem, en katamaran råkade köra in i oss. Deras vassa hörn gjorde en ful skada i vår reling och stukade vårt mantåg. Att svetsa och måla här skulle ta för lång tid så vi skjuter upp det till vi är i Sverige men vi har gjort klart med ersättning och så.

För några dagar sedan dök Tarisa III upp vid bryggan. Mats hade ny besättning och vi har (som vanligt) haft trevligt ihop och goda middagar tillsammans.

Nu har vi fått fart på den nya tekniken och är sugna på att komma vidare.

Blir det Cherbourg nu? Med fungerande AIS och nära land bör ni kunna följa oss via MarineTraffic hela vägen hem.

Den amerikanska båten på Capellas styrbordssida lättar prick klockan nio som de sagt. De var iväg och tankade redan i går för att slippa köa. Vi hjälps åt att förhala Capella till den nu lediga platsen för att det ska öppnas en lucka för oss. Framför Elin Alida ligger två båtar men med hjälp av bogpropellern kan vi ta oss ut på diagonalen.

Vid receptionskajen där man även tankar ligger fyra båtar, tre i bredd och en på de sista tio meterna av kajen. Troligen har de kommit in under natten. Vi får köra runt i trekvart innan vi får lägga oss utanpå tre andra båtar. En lång slang dras ut till oss, Ingela tankar och jag kollar siffrorna på dieselpumpen med hjälp av kikaren! Priset, € 1,23 per liter är rätt bra så vi fyller upp 500 liter, eller snarare 531 liter då jag både försöker kolla pumpens mätare och mätaren inne i båten samtidigt.

Snabbt iväg, tre-fyra andra båtar vill åt vår plats, det märks att vi har en gynnsam väderrapport.

Så fort vi kommer ut sundet mellan öarna Faial och Pico börjar havsdyningen och sjön beter sig konstigt då det grundar upp mellan öarna och vinden trycks ihop – sjösjukeplåstret ligger kvar i paketet och sjöbenen har försvunnit under de två veckorna i land…

Men snart får vi annat att tänka på. En stor grupp delfiner har bestämt sig för att leda oss ut på havet. Fyra av dem hoppar perfekt koordinerat bara någon meter från båten. Plåstret börjar verka, solen lyser och vi kan efter ett tag segla riktigt bra rakt mot målet – härligt att vara på väg!

Dagen innan har vi gjort en ”basgryta”. Hos slaktaren köpte vi 1,2 kilo jättefina grytbitar för € 5,80. Första dagen blir den en klassisk Burgundisk gryta med kokt potatis.

Dag 2, torsdag 23 juni

Bra segling under natten. Ett fiskefartyg med kraftiga strålkastare åt alla håll rundas. Månen ser ut som en röd lanterna när den först visar sig.

Mackor till lunch då vi har mycket färskt bröd. Enligt grib-filerna får vi bäst vind om vi seglar en rak linje från Faial mot södra Irland och med ett rev och straffad stor seglar vi fint. I dag kryddar vi grytan med den torkade svampen som Nils och Vivi hade med sig i julas, snart är den stora burken slut, till det ris och sallad.

Dag 3, fredag 24 juni, midsommarafton

Månen gick upp som en jättelanterna och överraskade oss igen! Vi har laddat iPoden med ljudböcker och podradio så vakterna går ganska fort. Vinden ökar och vi tar ett extra rev i storen. Någon gång under förra etappen slutade vatten/släpgeneratorn att funka och när vi nu har medvind räcker inte Air-X till för att ladda batterierna men en timmes motorkörning ger både ström och varmt duschvatten, tänk vad snabbt man vänjer sig vid hög standard.

Risrester från gårdagen blir ett gott pilafris med stekt ägg. På Azorerna säljs alla ägg varma vilket vi seglare uppskattar. Några midsommarhälsningar droppar in på sattelittelefonen.

Fortsatt bra segling. Till middag smaksätter vi resten av grytan med bacon och äter med cous-cous och tomatsallad. Nu blir det nog vegetariskt några dagar…

Dag 4, lördag 25 juni, midsommardagen

Fortsatt bra segling, det här är verkligen motsatsen till hur vi hade det på förra etappen. Ringer in första rapporten till Christer och får väderinfo från både Lasse och Anna. Framåt kvällen mörknar himlen men det blir inget regn. Grönsaksgryta på fina råvaror från Horta, nu gäller det bara att ha koll på hur det mognar och att äta frukt och grönt i rätt ordning.

Dag 5, söndag 26 juni

Precis som förutspått vrider vinden när frontpassagen kommer under natten mot söndagen. Först till väst och sedan till nord och nordost. Under ett par timmar får vi ta till motorn innan vind och vågor bestämt sig. Sedan går det att segla mot Portugal dvs rakt österut. I dag kommer regnet och det är lite ruggigt. Vinden ökar och vågorna med den, vi revar storen och byter från genua till fock.

Till middag blir det grönsaks och sojaköttgryta med kokosmjölk.

Dag 6, måndag 27 juni

Den nordliga vinden fortsätter och vi pratar om alternativet att gå in till La Coruña istället för att gå raka spåret mot Engelska Kanalen. Det är inget vi har lust med trots att vi verkligen gillade den spanska nordkusten på vägen ner. Vi börjar bli lite uttråkade och dagdrömmer om en egen ståuppkomiker eller en sail-in biograf. Inget av detta dyker upp så vi får nöja oss med varandras sällskap, böcker och podradion.

Till lunch blir det tomatsallad med stora vita bönor. Middagen består av pasta och pesto tillsammans med resterna av lunchsalladen. I dag är vi verkligen inte inspirerade och dessutom gungar det rejält.

Dag 7, tisdag 27 juni

Vinden är fortfarande nordlig med ostinslag men börjar minska och vågorna har också lugnat ner sig. Vi får en nedslående väderrapport från Lasse, de nordostliga vindarna fortsätter till på söndag. Det här ser inte bra ut, så vi ringer till Anna E och hoppas att hon har en bättre rapport att erbjuda. Faktiskt ser det ut att vrida över till syd på fredag och sedan mot väst. Vi bestämmer oss för att starta motorn ett tag för att inte bli fast här ute i evigheter. Just då kantrar vinden över en liten aning mot väst. Vi släpper ut det sista revet på storen och ser över skotningen av förseglen, detta tillsammans med en liten vindökning gör att vi kan gå nästan rakt mot mål i ca fyra knop. Livsandarna återvänder!

Lunch: pytt i panna med stekt ägg.

Dag 8, onsdag 29 juni

Under natten hade vi svaga vindar och gick därför för motor. I samband med motorgång passade vi på att dra igång varmvattenberedaren och vi får varsin välbehövlig varmvattens dusch – det är sådant som är lyx här ute. I gryningen hissar vi alla segel och nu kan nu gå på en ostlig kurs. Nu börjar vi komma väl nära Spanien och framemot kvällen ökar vinden vilket förmodligen beror på att vi är på väg in i den portugisiska nordan. Vi revar storen, tar in focken och slår, vår kurs blir nu NNV och går i stort sätt vinkelrätt mot vår kurs in mot Engelska kanalen.

Idag lagar vi ratatouille av grönsaker som håller på att bli dåliga.

Dag 9, torsdag 30 juni

Vi fortsätter vår kurs på ca 350° men framåt eftermiddagen kantrar vinden en aning mot ost och vi kan nu gå på en rakt nordlig kurs. Nu börjar vågorna sjunka ihop och seglingen är behagligt mjuk.

I dag lyssnar vi på det skandinaviska nätet och konstaterar att vi ligger mitt emellan Kanas, Pamina och Balder. Kanas befinner sig ungefär där vi skulle ha varit om vi inte hade slagit i går kväll och de har vindar på 25 knop så det känns som om vi fattade ett bra beslut att styra undan för den portugisiska nordan och i stället sätta kurs norrut.

Lunch: omelett med kronärtskockshjärtan och torkad julklappssvamp, till detta sallad på vitkål, morot, paprika och äpple.

På kvällen en liten vickning på resten av kronärtskockorna som vi marinerat, oliver, ost och faktiskt ett glas vin.

Dag 10, fredag 1 juli

På förmiddagen sjunker vinden ihop vi startar motorn och sätter kurs rakt mot mål. Nu är havet lugnt och vi har bara kvar lite gamla dyningar. Vi passar nu på att baka bröd som vi äter tillsammans med en bulgarisk linssoppa.

Dag 11, lördag 2 juli

Fortfarande dåligt med vind och vi funderar på om vi verkligen fattade ett bra beslut när vi styrde undan för kulingen. Den sista tomaten passar bra till en krämig potatisgratäng.

Dag 12, söndag 3 juli

Ännu en dag utan vind så motorn får jobba i dag också. I stället för segling ägnar vi oss åt att laga en gratäng på zucchini med svampstuvning och ingefärspäron till efterrätt.

Dag 13-14, 4-5 juli

Äntligen sätter vinden igång och vi får en härlig segling rakt mot engelska kanalen. Samtidigt får vi väderleksrapporter som varnar för hårda vindar om ungefär ett dygn så vi hoppas att vi är framme vid det laget. Plottern börjar bete sig underligt och visar konstiga positionsuppgifter, vi nollställer och nu fungerar det igen. Framemot kvällen ökar vinden, regnskurar drar in och sikten minskar. Nu får vi in väderleksrapporter över VHF:en och från Anna E och Lasse som talar om kulingstyrkor uppåt Irland och vi hoppas vi klarar oss. Sikten blir successivt allt sämre och regnet ökar och vid femsnåret på morgonen slutar dessutom plottern fungera och den här gången går det inte går det inte att starta om den – alla knappar har låst sig.

Vi seglar vidare på de positioner vi får från GPS:en. Varken PC:en eller Mac:en med de två reservsystemen går att få igång (tre oberoende system – lika pålitligt som ett kärnkraftsverk…), men vi har ett översiktskort och en hamnbeskrivning och på förmiddagen klarnar vädrat upp samtidigt som vi har hunnit så långt norrut så vi slipper den mesta fartygstrafiken. Helt plötsligt kommer en snabb ribbåt ikapp oss och vi i får besök att tullen. Två män bordar oss i farten. De är de första utomstående vi pratat med på två veckor så vi svarar snällt och gärna på alla frågor. De ser sig omkring under däck, tar luktprov (efter narkotika) allt mycket hövligt och engelskt. Vi påpekar att vi inte haft besök av tullen sedan i Skottland juli 2009 och det visar sig att det nog var dem då också. Efter någon timme lämnar de oss men kanske ses vi på puben ikväll?, och de drar vidare till nästa båt.

Någon timme senare förtöjer vi i Pendennis Marina i Falmouth. Efter en pint bitter på The Chain Locker och en fish and chips sover vi en hel natt och halva förmiddagen. Falmouth är en fin och mysig men turistig stad. Här kan vi få hjälp med plottern och framför allt kommer vi nu att lämna Elin Alida i två veckor och ta tåget till Sverige för Nils och Vivis bröllop! Så vi hörs igen i slutet på juli.

Jag hade följande lägesrapport från Mats på ElinAlida på mitt mobilsvar lämnat via en extremt dålig satellitförbindelse:

”Vår position är nu 42° 15′ N, 22° 38′ W och vi har varit ute i tre dygn. På den tiden har vi seglat 422 sjömil, knappt sex knop i timmen. Vi har tusen sjömil kvar. Vädret är soligt och seglingen mysig i medvind. Det händer inte speciellt mycket.

Fortsätt att skicka SMS! Det är helt gratis att skicka ett SMS från Iridums hemsida (då står 8816 redan ifyllt, lägg till 31625623).”

Vi räknar med en segling på 12-14 dagar beroende på fart och var vi väljer att landa.

Som vanligt kan man ringa till satellittelefonen (vårt nummer är 8816 31625623) men vi har den inte alltid på då den drar en del ström och har ganska gamla batterier. Att ringa till den är dyrt, men det är helt gratis att skicka ett SMS från Iridums hemsida (då står 8816 redan ifyllt, lägg till 31625623) . Om telefonen funkar kommer vi att höra av oss via Christer under seglingen.

Trevlig midsommar!

Hamnen på Flores har en lång vågbrytare som skyddar för de flesta vindriktningar. Längst in finns en marina som just nu håller på att färdigställas. När vi ankrade upp på kvällen den 5 juni var det bara ett par andra båtar på svaj så det fanns gott om plats. Efter en hel natts ostörd sömn pumpade vi jollen och tog oss iland. Marinan verkar fin och påkostad men dyningen letar sig in och vattnet strömmar fram och tillbaka och det rycker i förtöjningarna, vi är glada att vi ligger för ankar i lugn och ro här utanför. Den amerikanska båten Astor som vi sett på flera öar hade kommit strax före oss och berättade att ”myndigheten” dyker upp då och då i hamnen, formulären skrivs på motorhuven och sedan är det klart. Inte alls så krångligt som det står i pilotböckerna. Nu var han dock inte på plats så vi utforskade byn istället. Ner mot hamnen ligger små fina stenhus, överallt där det finns möjlighet odlas det för husbehov. Potatis, lök, blommor, men också bananer – klimatet här är jämnt pga havet och tydligen tillräckligt varmt. De bofasta verkar ta sig tid att stanna till och prata, och det finns verkligen att prata om eftersom det var val i Portugal i går. Det lokala valresultatet är anslaget på kommunhusets dörr. Det socialistiska regeringspartiet (PS) fick 50 röster men krossades av center-högerpartiet (PPD/PSD) som fick 118 röster. Man kan ju också prata om vem som röstade på kommunistpartiet eller vänsterpartiet för nationell förnyelse som fick en röst var. Partiet för djur och natur fick tre röster, lika många som det monarkistiska partiet. Vår portugisiska begränsar sig i stort sätt till bom dia och obrigado (goddag och tack) men det går bra ändå eftersom de flesta här kan engelska. Mannen som visade oss vägen till affären kommenterade valresultatet med – It sucks!

Vi äter middag på en liten lokal restaurant och ser några andra nyanlända seglare gå förbi med svajade gång och ett fånigt leende på läpparna. Så där ser väl vi också ut…

Nästa dag ligger dimman så tät att vi ställer in den planerade bussturen. En fransk tremastad skonare kom igår och ligger vid kajen. Vi träffar några i besättningen och visar dem vägen till affären (samma tur som vi blev visade dagen innan, byn är inte så stor men gatorna vindlande och det finns inga skyltar), de bjuder ombord oss och senare på dagen får vi en rundtur på skeppet Le Bel Espoir som byggdes i Danmark 1944. Nu ägs den av en fransk förening ”Vänner torsdag-söndag” som sysslar med ”utbildning och rehabilitering av unga vuxna i svårigheter, och även introduktionskurser till havet öppet för alla”. Vi byter adresser och får en inbjudan till Camaret Sur Mer i Bretagne som är skeppets hemmahamn.

Efter tre dagar har vinden vridit till västnordväst och vi bestämmer oss för att länsa de 130 NM till Horta på ön Faial. Det är tät dimma när vi går ut från ön. Som tur var har vi radar men till vår förskräckelse slutar den fungera – och vi som förlorade s/y Eden ur sikte efter bara ett par hundra meter. Efter en stunds letande lokaliserar vi felet och får igång radarn igen och kan lugnt fortsätta resan. Till en början har vi bra segling men sedan blir det motorgång när vinden dör ut och vi får handstyra under natten eftersom autopiloten inte funkar. Runt Azorerna finnas hur mycket delfiner som helst och vi har flera grupper som underhåller oss på vägen. Ofta är det sjöfåglarna som gör oss uppmärksamma på att det är någonting på gång och det sjuder av aktivitet i luft och i vatten så vi får en både rolig och behaglig seglats. Sedan man på sjuttiotalet upphörde med valfångst har valbeståndet återhämtat sig och är en stor turistverksamhet i ögruppen. Vi hör nu också att torsken har ökat utanför Norge, kanske finns det ändå hopp för världens hav. Har ni föresten skrivit på namninsamlingen Fish Fight mot dumpning av död fisk? Här är en länk.

Gästhamnen i Horta ska enligt boken vara den fjärde största i världen, och visst är den stor, men samtidigt både mysig och välkomnande. Alla besökare har gjort en rejäl resa oavsett om man startat från Europa, Sydamerika, Karibien eller USA. Inga charterbåtar eller megayachts syns till. Inklareringen är fantastiskt enkel, marinapersonalen tar alla uppgifter som automatiskt förs över till både tull och immigration, vi behöver bara bekräfta att allt stämmer.

Här återser vi Vivi och Bo på Lorna som hjälper oss vid förtöjningen – ovant efter många månader på svaj. Det känns så lyxigt med land-el och varmvatten i kranen. Andra kvällen samlas ett helt gäng svenskar på klassiska Peter Café Sport, ett seglarhak med anor sedan 1918. Nu träffar vi hela gänget som höll kontakt via kortvågsradio under överfarten och det blir en hel del skepparhistorier och jämförande av seglings- och vindförhållanden, hur mycket måste repareras innan nästa seglats, vad är planerna framöver, kom över på en öl, det här bara måste ni se här på ön… Härligt att vara iland!

Här finns frukt, grönsaker och fisk på marknaden, många andra lokala produkter som vin, ost och andra mejerier, fantastiskt bröd och kött från kor som föds upp på ett sätt som svenska kossor bara kan drömma om, allt till låga priser och av bästa kvalitet. Nu ska vi frossa i färska råvaror!

Vi plockar fram cyklarna, går långa vandringar runt stan, tillsammans med toabesöken i andra änden av hamnen och promenaderna upp till den välsorterade supermercadon börjar vi få tillbaka en del av våra förtvinade benmuskler. Under en ö-rundtur blir det också tillfälle till en längre vandring. Vi gör ett par timmars tur runt en krater i öns mitt och bestiger senare en fyr som delvis förstördes under ett vulkanutbrott 1957-58 samt stiger ner i det underjordiska vulkanmuseet.

Så är det givetvis en del att fixa på båten. Genuans inhalningslina håller på att nötas av och måste bytas ut, vindrodrets linor som också nötts en aning kortas av och knyts om och samma gäller genuans skot som gick av under överseglingen, som tur var behöver den inte bytas ut utan kan bara kortas av. Med hjälp av vår utomordentligt kompetente båtgranne Capella-Mats får vi fart på autopiloten, han hjälper oss också med rattens överföring till hjärtstocken som börjat glappa lite. Vi tätar ett par ställen där vatten läckte in under de våldsammast överbrytande sjöarna när vi hade kuling. Träet ute tar stryk av att utsättas för salt och sol i en månads tid och behöver ett nytt lager olja och lite ny olja inne skadar inte heller. Storseglet lagar vi själva med en bit av vår förra båt Gunga Dins gamla storsegel. Hela båten får en rejäl sötvattenstvätt och tvättstugan upprepade visiter.

Det är inte bara båten som behöver repareras, lagningen i en av Ingelas tänder lossnar. På den här resan har två tänder måst lagas två gånger vardera. Nu hittar jag i alla fall en tandläkare som pratar hyfsad engelska och ger ett allmänt kompetent intryck. Billigt blev det och känns bra så här långt och förhoppningsvis håller det hela vägen hem till Sverige. För säkerhets skull tände jag ett ljus för jungfru Maria i kyrkan här intill och eftersom det verkade hjälpa fick hon ett till, vi är ju i alla fall i ett katolskt land och det är bäst att ta seden dit man kommer.