Nu lever vi en annan sorts seglarliv som är en viktig del av vår resa. Här i Lissabon ligger vi i en lugn och trygg hamn där vi kan jobba med båten, umgås med båtgrannar och utforska staden. Att stanna till under en längesegling gör att man har chans att känna sig hemmastadd. Det känns bra att bli så bekant med staden att man börjar känna igen platser, får ett begrepp om hur de olika delarna av staden hänger ihop och får en känsla för karaktären i olika områden. Nu blir det ju bara några månader för oss i den här miljonstaden så det är klart att vi bara kommer se en bråkdel men det är ändå stor skillnad mot att segla från hamn till hamn och stanna några enstaka dagar på varje plats.
När vi ligger stilla med tillgång till el och vatten och med ett perfekt klimat för att jobba blir en hel gjort som varit svårt att hinna med i kyla och regn i Sverige eller längs vägen i t ex Skottland. Vi har kunnat jobba i kortbyxor och en gammal T-shirt till slutet av november, bättre än vad vi hade hoppats på. Trä har slipats och oljas, rost knackats och vi målar, putsar och fejar. Vi tycker båda att det är roligt att jobba praktiskt och så känns det tillfredsställande att se hur bra Elin Alida mår av att bli ompysslad.
Vi ligger i gästhamnen Marina Parque des Nações en bit upp i floden, ungefär en halvtimmes bussresa från centrum. Området byggdes till den stora världsutställningen 1998, Expo’98 Här är det stora pampiga byggnader, vissa läckra och roliga, andra mer skrytsamma än snygga. Marinan är hur som helst välskött, säker och oerhört lugn. Trots att det vissa dagar blåser så att det går gäss ute på floden ligger båten helt stilla och det är så tyst att man på kvällarna bara hör burfåglarna uppe vid vaktkuren.
Dagarna går och vi tar oss knappt tid att åka in till centrala Lissabon. Men så får vi besök och då blir det desto mer turistande. Sonen Kalle och hans Emelie kommer på besök. Det var ett halvår sedan vi sågs senast och det är klart att vi längtat. Vi får en härlig tid tillsammans då vi tar igen allt missat umgänge och få vara riktiga turister för några dagar. Mats och jag har varit förkylda och är rätt hängiga vilket är frustrerande nu när vi vill göra så mycket ihop, men vi orkar med en hel del trots allt, bland annat en heldag i Sintra. Vi får nästan en vecka ihop, sedan åker dom vidare på sin Europaresa.
Någon vecka senare då vi fortsatt med våra renoveringsprojekt kommer vännerna Jonas och Marie hit på en långweekend. Nu blir det intensivt igen med museer, fado, restaurangbesök och fina samtal. Så härligt med riktiga vänner! På långsegling är det lätt att hitta nya vänner i hamnarna, man har så mycket gemensamt och har alla behov av ett sammanhang, men det är något särskilt med dem vänner man haft sedan länge tillbaka och som man känner den där djupa gemenskapen med.
Ja, för vi har förstås träffat seglare också. Det är några långliggare av olika nationaliteter här på bryggan. Ett par från Schweiz med en stor katamaran behöver hjälp att åka ut genom det trånga hamninloppet, en lite väl spännande upplevelse som hade kunnat bli dyr eftersom de var nära att köra in en annan båt när ena motorn inte ville samarbeta och mellan slussportarna var det bara ett par decimeter till godo. Allt gick bra trots allt och som tack för hjälpen blev vi bjudna på en fantastiskt god middag, dom har kört lyxcharter med sin båt och kan verkligen laga mat! En fransman på båten mittemot är lite av en hustomte här. Han ser till ett antal båtar när ägarna är hemma och jobbar. Vi trodde att han försörjer sig på det och frågade om han kan se till Elin Alida när vi åker till Sverige och frågar vad han i så fall vill ha betalt. Han är mycket bestämd med att han inte vill ha något betalt alls utan gärna gör det bara för att han tycker att det är roligt. Mycket sympatiskt! Ett antal andra bryggseglare slänger man ett ord till då och då men de flesta lämnar sina båtar här så det börjar bli rätt lugnt i hamnen.
Men så kommer det in svenskar på genomresa och då blir det självklart att man träffas. Vi strosar runt i Alfama med trevliga TuSan som vi träffade i Frankrike, Ola på Sola kommer förbi och har alltid ett uppmuntrande ord när vi står mitt i slipdammet, allra mest spännande blir det att träffa Per på Eriam och vår gamla granne Ina som vi sammanförde. De har seglat ihop från norra Spanien och fortsatte sedan ner till solkusten. Riktigt roligt att det funkade så bra mellan dom, Per fick en kunnig gast och Ina fick komma ut på havet. För oss blev det också riktigt fint att träffas med god mat och viktiga samtal! Jenny och Nuno och några andra vänner som varit i Lissabon på helt andra äventyr har vi också träffat. Vi vill verkligen tacka för alla bra tips om den här staden, nu finns en lång lista som vi bara har börjat beta av.
Så flyter livet på här i hamnbassängen men nu börjar det bli dags för oss att resa till Sverige med ett helt annat fordon – mer om det i nästa inlägg.
