Concarneau blir vår tredje och sista franska hamn. Nu börjar vi hitta ett lugn och här känns det bara härligt att vänta på att vindarna ska stabilisera sig så att vi kan segla vidare. Så gärna hade vi fortsatt runt Biscyas kust, stannat i franska hamnar och ankrat upp vid öar och utforskat flodmynningar. Men nu är det redan september och det är tydligt att hösten närmar sig. Vi längtar efter värme och de spanska riorna (skyddade vikar) lockar.

Så här i slutet av seglingssäsongen är det nästan bara lokala båtar och hyrbåtar vid bryggan så vi som kommer utifrån hittar lätt en gemenskap. Vi får fin kontakt med ett amerikanskt par men framförallt umgås vi med besättningen på de två andra svenska båtarna som samlas här. TuSan, Eriam och Elin Alida turas om att bjuda på middagar och fika. När man seglar iväg ut på havet tappar man snabbt kontakten med andra båtar och känner sig helt ensam men väl i hamn träffar man ofta bekanta och vi som kommer från en seglingsgemenskap hittar lätt vänskap i gemensamma erfarenheter och behov. Vi tre har träffats i Oceanseglarklubben tidigare och vi håller kontakten med varandra via bloggar och Facebook. Genom sociala medier får vi kontakt med varandras nätverk, hittar andra båtar som är på väg åt samma håll eller befinner sig på en helt annan plats men ändå under samma förhållanden. När vi väl träffas har vi nästan lärt känna varandra och det är roligt och spännande att mötas på riktigt.

Vår franska är verkligen bristfällig men när vi vågar släppa till är det ganska lätt att få kontakt. Ett besök i den lokala tvättstugan resultera i ett fint möte. Mats och en fransyska hjälps åt att vika lakan, konstaterar att de viker på olika sätt, men att det går bra ändå. Så blir vi hux flux bjudna på en guidad biltur. Det är fint att se inlandet och kusten från landsidan och roligt att träffas så här lätt utifrån ett praktiskt sammanhang. Vi får tips om vad vi borde se här i omgivningarna och nästa dag tar vi cyklarna åt andra hållet och få både motion och upplevelser.

Det blev en vecka i Concarneau innan vi fick rätt vindar för att korsa Biscya. Undertiden strosar vi runt i Ville Close som ligger på en egen liten ö med en vindbrygga som förbindelse till vår del av staden och en färja till andra sidan viken. Vi handlar lokalodlade grönsaker på marknaden och konstaterar att det här klimatet passar för odling eftersom allt smakar så gott.

På vår brygga, som fungerar som vågbrytare för hela hamnen, har vi inte haft vatten några dagar. Hamnkaptenen förklarar att det beror på att det blåser för mycket och att dyningen tar sig in och att man därför måste stänga av vattnet. Vi förstår inte riktigt hur det hänger ihop men väljer att gilla läget. Som seglare måste man vara lite påhittig och vi lånar några vattenslangar som vi kopplar ihop, bär över till grannbryggan där det finns vatten, binder ihop med en fender som flöte, och låter den blåsa över till vår sida. Medan vi fyller tanken måste vi hålla utkik så att det inte kommer någon båt och kör över slangen. Allt går bra och nu har vi vatten så att vi klarar oss till Spanien.

Som vanligt kollar vi väderleksprognoser och när det dyker upp en lucka med flera dagars nordvästlig vind av lagom styrka lagar vi några maträtter att ha under överseglingen, fyller förråden och sjöstuvar och ger oss ut på Biscaya – men mer om det i nästa inlägg.