Seglingen runt hörnet och vidare på sydkusten går bra. Vinden har som på beställning vridit över mot syd. Däremot är strömmen inte så stark som vi hoppats på. Den ger oss som bäst bara någon knop extra istället för upp till tre. Nu börjar det faktiskt synas lite fler båtar och under eftermiddagen ropar s/y Splendid upp oss på radion. De ligger i Kilmore, en hamn som vi trodde var för grund för oss, och har hört att vi är i närheten av en annan svensk på båt som gick före oss från Arklow. Då vi redan passerat Kilmore och vill ha en väl skyddad hamn inför kulingen fortsätter vi mot Waterford som planerat.

För att komma till Waterford får man följa en ca 15 NM lång led och snart har vi lämnat havet bakom oss och omges av en lummig grönska. Då vi ligger efter i tidsplanen har strömmen hunnit vända och efter att tag gör vi bara knappt tre knop över grund fast loggen visar upp till sju knop.

Väl framme i stan ska vi försöka förtöja vid en brygga där vattnet åker förbi med full fart. Den enda lediga platsen är markerad som privat men vi chansar. På tredje försöket kommer vi lagom nära bryggan och lyckas få över linorna till en man som skyndat till hjälp. Innehavaren av platsen kommer nog inte fören imorgon tror de vi talade med, så vi ligger kvar över natten. Det visar sig vara sista dagen på en lokal festival och avslutningen är ett jättefyrverkeri på floden, precis framför vår båt! Vid tiotiden har hela stan samlats på kajen bakom oss och vi sitter på första parkett och ser fyrverkeri i samma klass som de under vattenfestivalens första år. På måndagen, i slackvatten (precis när strömmen vänder), flyttar vi oss och lägger oss utanpå en stor motorbåt som legat still mist ett år och nu är helt grön på däck och sidor av alger, mossa och smuts. Vi får nu hjälp med linorna av Pat som tillsammans med Olivia under nio år seglat jorden runt (www.patandolivia.com). Flickan på jättebilden är sju år, men om det är konst eller reklam vet vi inte.