Efter tre veckor på havet skulle vi då ta oss i land. Hamnkontrollen sa på radio till oss att gå längst in i hamnen, förbi de tre kryssningsfartygen. När vi närmade oss kajen började båten bete sig märkligt. Det gick inte att styra på vanligt vis och båten liksom drogs hit och dit. Efter flera försök lyckades vi ta oss in till kajen. Den var öppen under och vattnet strömmade och for fram och tillbaka. Jättelika avfendringar för de stora skeppen satt på ca tio meters avstånd och pollarna att förtöja vid fanns bara på var tjugonde meter. Örjan lyckades ta sig upp på den ca tre meter höga kajen och vi fick upp några linor. Vattnet strömmade så mycket att trots våra kraftiga linor så for båten ut och in mot kajen med otrolig kraft. Våra stora fendrar blev helt platta och trots att vi gjorde allt vi kunde krossades en av våra solpaneler och vi fick två intryckningar i relingen. Risken att skada mellan 20 ton båt mot kajen var överhängande. Ingela tog sig upp på kajen och lyckades få kontakt med någon myndighet och fick ok på att lämna hamnen. Örjans och Görels packning kastades upp på kajen, och Ingela och jag flydde fältet. Hur kan detta funka för andra mindre båtar? Det stod i och för sig att man skulle ha många fendrar framme men inte ens tjugo fendrar hade räckt.
Omtumlade och nästan lite chockade tog vi oss ner till Carlisle Bay och ankrade med bra hållbotten på åtta-nio meter över sand (se ny länk till Google maps på länklistan till höger).
Till inklareringen gick vi innan det mörknade. Tre myndigheter, hälsovård, tull och immigration skulle besökas men de låg i samma hus. Vänligt och mycket korrekt har de nu stämplat och sorterat in de åtta omgångarna av blanketter om besättning och båt.
På natten mot julafton kom de svenska båtarna Ellevi och Capella (som vi skrivit om tidigare) fram. Vi hade varnat dem för hamnen via ett SMS men myndigheterna krävde att de skulle gå in i hamnen. Även de fick problem och lämnade hamnen utan att kunna klarera in.