För drygt två veckor sedan kom vi fram till Grenada.

Här återsåg vi s/y Circe med Christer och Ulla som lagt upp båten på Spice Island Marina för orkansäsongen. Det är det många som gjort, båtarna står med några centimeters mellanrum i stadiga stålvaggor och är också fastspända med spännband till marken. Allt för att klara en eventuell orkan.

Den södra delen av Grenada inte så bergig så nu har vi äntligen fått rejäl användning av våra hopfällbara cyklar.

Huvudstaden St. George’s har liksom två delar, från söder kommer man först till den gamla lugna delen som ligger runt en vik, inte helt olikt på en grekiskt ö. Här finns bland annat nationalmuseet, biblioteket och de statliga myndigheterna. Genom den trånga enkelriktade Sendalltunnel (invigt 1894) kan man också gå om man håller sig nära väggen. När man kommer ut på andra sidan möts man av massor av affärer, busstationen och marknaden. Här är det ett mycket högre tempo.

Två kvällar har vi varit på Pebbles Jazz & Blues Club. Senast i går kväll såg vi den amerikanska folksångaren Joe Jencks. Spelningen ingick i en karibisk turné, finansierad av US State Department och med USA:s Chargés d’affaires närvarande, typiskt den nya Obama-administrationen bestämde vi oss för. Ambassadmannen var den enda med slips och kavaj men själv hade jag i alla fall långbyxor, skjorta, skor och strumpor – första gången sedan nyår tror jag. Joe sjöng bland annat om en annan Joe, Joe Hill, så det fanns en liten svensk koppling. Resan in till St. George’s och Pebbles var denna gång ordnad av Whisper Cove Marina vårt nya favoritställe.

För en vecka sedan flyttade vi två vikar åt öster. Det var bara en kort resa men rakt mot vind och ström över grunt vatten och genom områden med många korallrev. Nu ligger vi på svaj i en obebyggd vik väster om Hog Island. Av de ungefär femtio båtarna är nog en tredjedel lämnade tomma för kortare eller längre tid. Ön Hog Island har nu en bro till fastlandet men någon bebyggelse har det inte blivit, bara några gamla skyltar som troligen märker ut tänkta tomter. På stranden finns ett skjul som varje söndag förvandlas till Rogers Bar där mängder av lokalbefolkning och båtfolk samlas.

Längre in i viken finns fyra marinor, varav vi besökt två hittills. Clarkes Court Bay Marina är rätt typisk med en bar och, just nu, fotboll på storbildsskärm. På andra sidan ligger alltså Whisper Cove Marina. Här finns ingen TV, istället spelar de franska chansoner och Vysotskij i högtalarna. Maten är också åt det franska hållet, vällagad och god. De har en verkstad som man får använda gratis om man handlar i baren. Här har vi snart slipat och oljat alla teakdetaljer i sittbrunnen. När svetten rinner som värst kommer de upp till workshopen med isvatten!

Svettig men fantastisk var också vår vandring i nationalparken Grand Etang mitt på ön. Lokalbussen tog oss upp till en sjö på 500 meter över havet. Här börjar ett antal vandringsleder. Vi tog en tretimmars förbi sjön, genom regnskog och via smala bergskammar upp till toppen Mount Qua Qua. På hela vandringen mötte vi inte en människa men när vi kom tillbaka till sjön var det några som tagit bilarna enda ner till sjön, går tre meter och matar fiskarna i sjön och åker vindare medan vi stretchar våra stela ben. Som alltid behöver vi inte vänta mer en ett ögonblick innan en minibuss passerar och tar oss tillbaka ner till huvudstaden och lördagens grönsaksmarknad.

Varje morgon utom söndagar är det ”nät” på VHF-kanal 68. Väder och orkaninfo, köp,sälj och byt samt tips om sociala aktiviteter och reklam från lokala ställen. Här får man höra vilka som kommit till ön och vilka som säger hej och seglar vidare.