I söndags hade vi en riktig heldag. Vandringsguiden Telfor Bedeau fyllde 74 år och firade genom att bjuda in sina vänner till en vandring upp till Grenadas högsta topp Mount St Catherine 2 757 fot (840 meter). Telfor har vi träffat genom ”Hasharna”. Denna sympatiska man är en riktig frisksportare. När vi träffas för ”Hash” på lördagseftermiddagarna har han ofta redan haft en guidad tur på förmiddagen. Han har flera gånger rott runt hela ön, simmat långa sträckor utefter kusten och verkar ha en aldrig sinande energi.

Vi lämnade båten i gryningen och cyklade in till stan genom ett ovanligt vackert och lugnt landskap. Inga bilar, bara fåglar, grodor och tuppar denna söndagsmorgon. Bernadict McIntyre, som gav oss skjuts upp till norra delen av ön är pensionerad grenadian. Med var också med två tyska kvinnor, Selinda från München som seglade med oss till Carriacou för en månad sedan och en gynekolog från en liten by vid Bodensjön som är på Grenada för att göra praktik på sjukhuset. Där vägen slutade träffade vi Telfor och de andra vandrarna, totalt 50 personer och bara vi fyra utlänningar.

Den första timmen vandrade vi längs en brant före detta väg till bergets fot. Sedan var det uppåt, uppåt. Mycket brant och ganska lerigt vissa delar på smala stigar med stup på båda sidor. Vi hade tur och hade Telfor precis bakom oss som gav tips hur vi skulle kliva och hålla i oss samtidigt som han berättade om olika incidenter och olyckor som hänt under hans tjugo år som professionell guide! Ytterligare en timme senare var vi framme. Här på toppen ovanför molnen vilade de flesta medan Telfor och några till passade på att klättra ned på bergets baksida och upp igen…

Leriga och lyckliga drack vi vatten, åt frukt och titta på utsikten över ön och karibiska havet som till och från syntes i luckor mellan molnen.

Att ta sig ner var inte så lätt, när alla trampat i stigen på väg upp var det rätt lerigt redan från start och så brant att vi ofta fick klättra baklänges. Ganska snart började det regna och regnet övergick i ett riktigt skyfall. Stigen blev en bäck. Några satte sig ner och åkte på baken i leran, medan vår chaufför Bernadict använde en oefterhärmlig teknik att på ett halsbrytande sätt svinga sig ner klängande i grenar och ormbunkar och utan att skada sig tillsynes kraschlanda i vattensamlingar och stenrösen.

Halvvägs kom vi till den svåraste passagen, en lervägg på flera meter som slutade på en smal kant. Här hade vi hjälp av ett rep på vägen upp men det var för kort nu när vattnet forsade längs fötterna. Det yngsta barnet fick ett rep runt sig och hissades ner. Vi andra fick sakta fira oss ner i linor som några som tur var tagit med sig. Jag väntan på min tur (Ingela var före barnen och kom ner tidigare) satt jag i leran och frös så jag huttrade – första gången sedan Europa. Väl nere på den före detta vägen insåg vi att detta var ett ovanligt kraftigt skyfall. På flera ställen hade vägen rasat och små vattenfall bildats. Vi kom till ett vattenfall där vi kunde tvätta av oss den värsta leran i friskt sötvatten. Jag bröt mig loss från klungan och vandrade den sista timmen helt ensam ner medan kläderna torkade på kroppen när solen bröt fram.

Efter ombyte till fräscha kläder åkte vi ner till en restaurant i Telfors hemstad Grenville på ostkusten. Här bjöds vi på getsoppa och kaka – gott och trevligt! Telford och hans vänner brukar bjuda på kalas när det är födelsedag men samtidigt ha en liten insamling till något välgörande ändamål. Den här gången gick insamlingen till ett ålderdomshem för fattiga. Eftersom staten inte håller med ett tillräckligt socialt skyddsnät är det vanligt med insamlingar till skolor, sjukvård mm.

Hemma på båten var vi inte förens det var mörkt igen ­efter en fantastisk dag då vi verkligen känner fördelarna med att vara så länge på en och samma ö, känna igen sig, se hur naturen ändrar sig och framför allt lära känna boende på ön, inte bara andra seglare.

Idag måndag tvättar vi bort all lera från kläderna, ryggsäckar och skor och torka våra saker.