Under atlantöverfarten upptäckte vi som ni kanske minns att vårt vattentäta skott i fören var allt annat än tätt. En slang gled av stosen till sjövattenpumpen och vattnet steg i ankarboxen, rann in genom inspektionsluckan, fyllde utrymmet där bogpropellern finns, täckte batterierna till ankarspelet, rann vidare till kölsvinet i salongen där vi har ett larm som gjorde oss uppmärksamma på vad som var på gång. Det var förstås rätt jobbigt innan vi hade situationen under kontroll, men det var ju faktiskt bara att stänga av pumpen och sedan torka upp i båten. Ingen fara för att kapsejsa, men dyra reparationer blev det så småningom av bogpropeller och nya batterier måste vi skaffa oss.

Vi har funderat mycket på hur vi ska täta båten utan att permanent stänga till den lilla luckan som gör att vi kan komma åt längst ner i ankarboxen. Ett sådant utrymme i fören är avsett att fungera som krockkudde om vi skulle köra på en container eller ett isberg. Nu har vi äntligen en tät båt, det blev en veckas arbete, allt tar ganska lång tid, det blir nästan ett dagsverke att ta dingen in till bryggan, sedan cyklarna till järnaffären för att köpa några skruvar som fattas. Det blev i alla fall en enkel och billig lösning, en bit plywood fick vi av en båtgranne, vi hittade en rejäl tätningslist på båtaffären, med lite målarfärg och några vinkelhakar fick vi luckan på plats. Vi provfyllde ankarboxen med över 200 liter vatten, inte en droppe kom in i förpiken – skönt!

Det här jobbet har varit riktigt roligt. Vi gillar att jobba ihop och här har vi verkligen hjälpts åt att hitta lösningar. Först hade vi tankar på komplicerade konstruktioner med svetsade ramar, sedan tänkte vi använda innanfönstren (som vi inte har användning för just nu) för att kunna inspektera kättingutrymmet, men efter att ha skalat av alla tillkrånglade arrangemang blev det enkla, som nästan alltid, den bästa lösningen.

Att ha en tät båt är en inte helt självklar lyx. Jag kom att tänka på en kall och regnig augusti då vi låg inblåsta på Träskö Storö i Stockholms skärgård. Vi tog jollen in till land och satte oss i den varma sköna bastun tillsammans med besättningarna från ett par andra båtar. Dom bräckte varandra i antalet hinkar som behövdes för att samla upp regnvattnet som rann in i kojerna i deras båtar. Vi skämdes nästan när vi berättade om Elin Alida som aldrig har tagit in en droppe regnvatten utan vi har kunnat mysa i en torr kajuta, baka en kaka och låta fotogenlampan värma upp båten.