Den sista november avslutas formellt orkansäsongen. DN hade förra söndagen en artikel om att denna säsong varit en av de tre mest aktiva sedan 1800-talet. Nedan kan du se en bild över hur alla oväder har rört sig, den kommer från NOAA.

I onsdags tog vi upp ankaret och började resan norrut (vet inte om vi vill skriva hemåt redan…) . Första stopp var på Carriacou där vi klarerade ut från Grenada. Där träffade vi Mats på Capella som ska ta hand om en del av våra onödiga saker (som vinterkläder) så vi gör plats för alla våra barn i jul och nyår.

Från Carriacou höll vi öppet för hur vi skulle ta oss till Martinique; segla direkt ett och halvt dygn eller ö-hoppa. Strax norr om ön började det strula. I en squall (kort intensivt oväder) rappade lovarts skotlina till genuan ur. När vi skulle ta in den åkte travaren till skotet på läsidan fram och tillbaka och slog sönder stoppet på skotskenan så travaren och hela skotet hängde löst. Det gick lätt att fixa men vi blir medvetna om hur snabbt saker händer och vilka starka krafter det blir på en sådan här båt.

Vi märkte också att vår plotter visade fel riktning på vinden och att inte headingen, alltså den riktning båten har inte stämde. Radarbilden låg också fel. Position, fart mm var dock rätt. Efter lite funderade kom vi fram till att det troligen beror på att vi monterat en vindgenerator för nära fluxgate-kompassen.

Efter det som hänt och att vi inte helt kunde lita på vår navigationsutrustning bestämde vi oss för att inte segla direkt mot Martinique utan sikta på Bequia. Bara ca 35 NM men det blev en jobbig segling med byig vind, höga nordliga vågor och ström som pressade oss mot väster. Ibland glömmer vi bort att seglingsförhållandena inte alltid är helt perfekta här. Jag vet att vi har sagt att i de här farvattnen har man alltid halvvind och 8 meter per sekund. Men i dag stämde det inte alls och då har man inga andra alternativ, det är bara norr eller söder som gäller och vill man inte vända får man slita rätt hårt för att komma dit man vill.

De sista 6 MN fick vi ta hjälp motorn och stånga oss in till Bequia i mörker. Då vi varit där några gånger tidigare visste vi var vi ville ankra men med ca 20-25 knop vind och en radar som visare fel var det inte helt lätt. Allt gick dock bra och vi sov gott. Tidigt på torsdags morgonen hörde vi av oss till Marcus som installerat det mesta av el och teknik ombord och fick ett snabbt svar om hur vi skulle kalibrera om systemet – tack Marcus!

Från Bequia hade vi en härlig segling längs St Vincent, vinden var nu mycket stabilare och framförallt hade vågorna vridit över mot ost. Omkalibreringen fungerade bra och det känns tryggare att ge sig på lite mörkersegling. Vi slog ut de två reven då vinden minskade och lagade mat när vi hade sjölä från ön. I seglingsbeskrivningen står att början på sundet mellan St Vincent och St Lucia kan vara tufft mot både båten och besättningen. Och helt plötsligt saknade vi våra två rev och det blev snabb resa (ibland över 8 knop!) de drygt 20 NM över sundet, lite för mycket segel – men kul.

Upp längs St Lucias västkust fick vi efter ett tag ta till motorn och vid klockan 01 var vi framme vid den stora viken Rodney Bay på norra St Lucia. Här har vi också varit tidigare och det är mycket gott om plats att ankra så det var inga problem. På radion hörde vi båtar som deltagit i ARC:en, Atlantic Race for Cruisers, komma i mål. De startade den 21 november från Gran Canaria.

Efter några få timmars sömn ringde klockan vid fem, vi vill komma fram till Martinique NU! Sista biten bjöd på härlig segling och vid lunchtid gled vi in i Le Marin.

Kvällens middag blir franska delikatesser som vi längtat efter i ett halvår.