I går söndag hade vi bestämt oss för en riktig långvandring på Martiniques sydkust. Ryggsäcken hade packats med rökt kycklingröra, sallad och kylt rosevin. Första stoppet var i byn där en nybakad baguette inköptes och därefter fästes lite franskt nonchalant i stropparna på utsidan.

Vi har tidigare följt leden längs stranden direkt från byn men denna gång ville vi komma längre på vandringen som totalt är 33 km och ska ta 10 timmar enkel väg (och då menar jag alltså inte fram och tillbaka). Så vi följde vägen norrut för att kunna ansluta till leden ett antal timmar längre fram. Att fråga sig fram är (nästan) alltid roligt och givande. Denna gång ville en av våra sagesmän inte bara berätta vägen utan även skjutsa oss närmare målet. Ytterligare en liftning tog oss ner till havet på öns ostsida. Här ligger atlanten på med full kraft. Efter att först förirrat oss ut i dyn hittade vi leden och fick en spännande vandring i omväxlande natur. Vissa delar var ibland översvämmade och gick på spänger, andra delar på ängar eller på sandstränder. Vi mötte bara några få personer de första timmarna varför vi blev helt överraskade när vi stötte på ett stort gäng paddlare som tagit sig till en strand som gjorts inordning för något som liknade en inspelningsplats för Robinsson där de fick buffé och dansade till en stereoanläggning.

Ett stycke längre bort hittade även vi en egen strand. Skar upp vår baguette, fyllde den med röran, åt och drack.

Då kom ett annat gäng som summit i land från en stor katamaran gående förbi och hälsade oss med ett glatt ”bon appetit, monsieur-dame”. Vår dotter som bott i frankrike har lärt oss att hövigheten kräver att man säger ”bon appétit” så fort man ser någon äta och vi försöker också lära oss den här trevliga seden. Och tänka sig, det var verkligen inget fel på aptiten!

Efter pausen började vi inse att det skulle bli svårt att hinna följa stigen hela vägen ner längs alla vikar på sydkusten och tillbaka till vår ankring utanför byn St Anne innan det skulle bli mörkt. Så vi bestämde oss för att söka oss mot någon bilväg för att kunna gena tillbaka mot västsidan. När vi kom ut till stora vägen var det exakt där vi fick vår första lift som alltså tagit oss längre bort från vår tänkta rutt! Nå väl, då vi kanske blir kvar här några dagar till kan vi nästa gång gå resten av vandringsleden.

Senast vi hörde av oss var vid nyår på Bequia. Hela tiden där rullade dyningen in från nordost och vi hade räknat med rätt tuff sjö på vår resa norrut tillbaka mot Martinique. Vi stack tidigt en morgon och gick för motor upp längs St Vincents läsida. Vid norra St Vincent kunde vi börja segla och fick en fin segling upp mot St Lucia. Så här tidigt på säsongen är oftast vind och vågor lite nord om ost varför det är lättare att segla söderut. Vi hade en idé om att hinna till staden Soufriere på södra St Lucia men mörkret föll innan vi hann dit så vi fortsatte till Rodney Bay på norra delen av ön. Här kan vi lätt ankra med hjälp av radarn även om det alltid är spännande att nästa morgon se vad och vilka man har omkring sig. Vi stannade två dagar på St Lucia och hyrde den andra dagen en stor bil med plats för oss alla sju. Vänstertrafik och ett vägnät som delvis förstörts av orkanen Tomas i november gjorde resan både spännande och intressant. I inlandet på norra delen stannade vi och gjorde en dryg timmes vandring i regnskogen. Även här syntes orkanens härjningar. Resan fortsatte ner till södra spetsen av ön för lunch. När vi kom (nu istället landvägen) till Soufriere förstod vi att vi inte hade tid att stanna, tyvärr för den staden såg spännande ut, men vi insåg också att vi började få riktigt ont om bensin. Resan tillbaka gick längs de slingrande och delvis raserade vägarna med ett öga på mätaren och ett på vägen – just det vänstertrafik – i alla fall när det fanns två filer…

Allt gick dock bra och vi hann precis tillbaka till båten för att se solnedgången. Just det, dagen började dramatiskt. Under ett squall (åskskur) på natten med riktigt starka vindbyar hade jollen flugit upp och landat upp och ner med motor och allt. Vi har ju hört vad saltvatten gör med en motor och hur snabbt det går så det blev en akut sköljning i sötvatten, isärplockning och rengöring av alla delar och med ny, saltfri, bensin gick den faktiskt igång! (Och går fortfarande).

Sedan seglade vi tillbaka till Martinique varifrån alla barn och flickvänner skulle flyga hem. Samma dag landade President Nicolas Sarkozy här, så säkerheten på och runt flygplasten har väl aldrig varit bättre, men lite rörigare än vanligt var det i trafiken, framför allt för oss som knappt sett en bilkö på över ett år.

Det var fantastiskt att alla våra barn kunde komma hit på samma gång, och att vi äntligen fick lära känna våra nya familjemedlemmar Anna T och Vivi ordentligt . Förväntningarna hade ju hunnit byggas upp på alla håll under all väntan och planering. Det har hunnit hända så mycket i allas liv under de här snart två åren vi varit på väg; studier, jobb, flyttar mm.

Det fungerade över förväntan att bo och leva sju personer på denna lilla yta. A propos titeln på det här inlägget hade vi verkligen bon appétit tack vare Kalles kockkunskaper, Nisses svampar från de svenska skogarna, lakrits från Bryssel samt alla andra godsaker från den Europeiska kontinenten. Nu är det bara ett halvår tills vi ses igen, vilket känns som en kort tid efter att ha varit ifrån varandra så länge.

Annars har tiden efter att våra barn åkt hem ägnats åt att komma i kapp med det eviga men rätt trevliga båtpysslet samt till att träffa andra långseglare. Nu börjar många svenska båtar samlas. Efter att bara träffat en svensk båt på ett halvår är vi just nu sju svenska båtar bara här i St Anne. Bland dem SeaQwest som var hyggliga att ta med alla våra (just nu) onödiga varma kläder och seglarställ mm från Cappella som lagrat dem åt oss den senaste månaden för att ge plats åt våra fem gäster. Tack både till Mats på Capella och Bosse och Heléne på SeaQwest.

Varför ligger vi då kvar här? Jo när optikern skulle fixa skalmen på Ingelas glasögon gick först bågen sönder och när han skulle flytta över glasen till en ny båge spräckte han ett av dem, så nu väntar vi på att ett nytt glas ska levereras och monteras. Men det går ingen nöd på oss, vi sitter inte i sjön och har egentligen ingen brådska norrut.