”If you make only one hike in the Caribbean, make it in Dominica. The demanding, roller-coaster assault into the island’s interior will take you to sites as wondrous as their names: the Valley of Desolation and the Boiling Lake.”. Ungefär: Om du tänker göra endast en vandring i Karibien, gör den då på Dominica. Den våldsamma berg-och-dalbananestigen kastar sig in i landets innandöme och tar dig till platser lika fantastiska som deras namn Den Tröstlösa Dalen och Den Kokande Sjön (ur Caribbean Hiking av Timothy O’Keefe).

Denna vandring beskrivs på bloggar och i böcker som den tuffaste i Karibien men efteråt lär inte ångra sig. En av dem ger rådet att gå i en större grupp eftersom man då inte kommer vara ensam om att gråta av trötthet eller rädsla under vandringen.

När vi kom seglande från Martinique (vi hade varit tillbaka i St Pierre för att hämta upp ett försenat Poste Restante) gick vi in till Dominicas huvudstad Roseau.

Vi möttes av Pancho och hans medhjälpare som erbjöd en boj för ECD 25 per natt. Då ankringen kan vara lite svår och vind och ström snurrar runt hela dygnet valde vi för en gång skull boj istället för vårt eget ankare. Väl förtöjda vid bojen strax söder om stan erbjöd Pancho oss att stanna två nätter för ett tillägga av fem öl. Skälet till detta var att de led av sviterna av gårdagens festande med en annan svensk båt.

Ingela gick till centrum för att klarera in. Det nya eSeaClear-systemet gör att man kan förbereda hela pappersarbetet ombord om man har tillgång till internet och sedan är det bara visa upp passen och bekräfta uppgifterna hos tullen.

Vår plan var att försöka hitta vandringsguiden SeaCat som vi bara har hört bra om. Det gäller i och för sig alla guider; välutbildade, treviga och engagerade, men SeaCat verkar vara lite mer specialiserad på längre vandringar. Dagen efter kommer SeaCat ut till båten och vi bestämmer oss för att göra vandringen nästkommande dag tillsammans med två andra besättningar för att få ner kostnaden. Resten av dagen ägnar vi åt att gå runt i Roseau och leta efter vandringskartor.

Turistbyrån besökte vi redan förra året och frågade om adressen till någon av de tre bokhandlare som skulle finnas i stan.

–Nej det finns inga bokhandlare längre. (Vi hittade senare alla tre).

Finns det något museum att besöka?

–Nej.(Det visade sig ligga i samma hus som turistbyrån, en trappa upp).

Några vandringskartor hade de förstås inte men skickade oss till Botaniska trädgården. Här finns många stora träd att söka skugga och lugn under. Tyvärr går det en smitväg genom parken som många bilister använder. Vid orkanen David 1979 föll ett stort träd ner över en (tom) buss vilket man sparat som minne och påminnelse. Trädet lever fortfarande i och runt bussen.

Efter ett par vändor runt i parken får vi veta att kontoret flyttat ut till ett hus vid floden på andra sidan parken. Väl framme på ministeriet för skog mm träffar vi en kvinna som beklagade sig över att turistbyrån hela tiden skickade dit folk för information som de aldrig haft. Nej, ni ska till en annan myndighet som ligger nära polishögkvarteret. På polishögkvarteret engagerar man sig direkt och frågar alla som passerar om de vet något samt ringer runt. Disken i receptionen är helt otroligt hög, minst 1,7 meter. De skickar oss vidare till en gata på andra sidan kvarteret men det ger inget heller. Då kommer vi på att vi i iPoden har en digitalversion av en broschyr om vandring på ön och på dess baksida finns en adress närmare hamnen.

Väl där hittar vi direkt kontoret för Waitukubuli National Trail Project och blir mottagna av en man som ansvar för informationen om den nationella vandringsleden. Han ger oss utskrifter av kartor över alla ledens 14 delar. Han berättar att han till i augusti ska ha skrivit 20-sidiga beskrivningar av varje del men att det inte finns något mer material klart ännu. Han börjar ivrigt lägga upp en plan för hur vi ska kunna gå hela leden (ca 14 dagars vandring!) och undrar om vi kan ställa upp på en videointervju efteråt att användas i deras marknadsföring. När han inser att vi ska göra några dagsturer blir han kanske lite besviken men vill gärna hålla kontakten.

Vi har att scannat kartorna (och delar av en vandringsbok mm) hör av dig om du är intresserad.

Och vandringen då?

Nästa morgon samlas vi klockan sju, ett australiensiskt par och tre fransk-kanadensare, vi, SeaCat och hans hund. På vägen upp stannar minibussen för inköp av färskt bröd, ägg (att koka i de varma källorna) och för att plocka upp en kille som ska flytta bussen medan vi vandrar och slipper gå samma väg tillbaka.

Uppe på den fuktigare och svalare platån möts vi av små fina odlingar, tomat, lök, timjan, olika rötter, citrus förstås bananer mm. Vi lämnar bussen och börjar vandra längs en del av tredje delsträckan på den nationella leden. Det är mer upp och ner än vanligt (inte bara upp) och vissa delar ganska jordigt och lerig med branta stup. Hade det varit regnigt skulle denna tur levt upp till sitt rykte men idag går det relativt lätt i den svala halvskuggan under träden. Efter ca två timmar viker vi av från leden och söker oss upp och in i den stora kratern som är vårt mål. Här blir det för brant för två av deltagarna som väljer att avbryta och själva vandra tillbaks till bilen.

Långt ner på kraterns botten ryker det ur marken och från heta bäckar, lukten av svavel blir allt tydigare. När vi kommer ner går vi runt bland bubblande källor och ånga som fräser ur marken. På ett ställe möts en het och en kall bäck som blir till en ljummen. SeaCat har låtit äggen ligga några minuter i en het källa och vi får varsitt perfekt nykokt ägg. Från denna del av kratern Valley of Desolation var det ungefär en timmes vandring till den kokande sjön, nu under stark sol på trötta ben.

Vi når målet, en avsats ca 20 meter över den kokande sjön. Sjön är ca 100 meter i diameter och en del av den hävs hela tiden upp av kokningen. Ångan från sjön blandas med dimmor som bildas, ibland kommer en vindpust och gör sikten klar från sjön och hela vägen ner till havet. Det är fascinerande och stort men kanske var Valley of Desolation en större upplevelse som vi var mitt inne i – här står man och tittar på något.

SeaCat skär upp sallad och serverar lunchen; saltfisk och matbanan. Mätta vandrar vi tillbaka genom kratern, stannar vid en källa och tar ett bad i ca 40-50 gradigt vatten, för att stärkta fortsätter vi upp längs berget. Nu kroknar ytterligare en i gruppen som SeaCat får stötta och vi andra fyra går själva upp till toppen och sedan ner längs berget.

Nästan nere passerar vi en flod som tas tillvara för elproduktion. Innan vattnet försvinner in i ett rör finns en grotta där vi simmar mellan lodräta bergsväggarna. Längst in finns ett vattenfall som vi försöker nå i den starka strömmen. Vi glider tillbaka ut i det svala sötvattnet och har glömt dagens prövningar.