I måndags minskade den nordliga vinden och vred mot ost. Vi hade legat ett antal dagar på norra Guadeloupe vid byn Deshaies (ska tydligen uttalas de-hä eller daj-haj). Vi passade på att ta bussen in till Point-à-Pitre, öns största stad. Förra året kändes den bara stökig men denna gång mer spännande och trevlig. Troligtvis är det vi och inte staden som ändrat sig.

Seglingen, de 46 NM upp till Antigua tog 12 timmar alltså 3,8 knop i genomsnitt vilket är långsammare än de flesta andra. Allt oftare har vi börjat fundera på om vi inte skulle behöva en större genua. Vårt storsegel är också litet men då båten ofta är lovgirig och seglar bättre när vi tagit ett eller två rev i storen så är det nog i första hand förseglet som ska ökas.

Redan i somras fick vi en reva strax innanför storseglets akterlik (bakkant). Vi lämnade in seglet till Turbulence segelmakeri på Grenada, där de skarvade in en remsa på 1,5 meter. Nu har vi fått tre nya revor ovanför lagningen. Våra tejpningar funkar bara hjälpligt så nu har vi lämnat in seglet på ett loft i Nelson’s Dockyard, English Harbour. Loftet ligger i en av de gamla byggnaderna från 1700-talet.

För att ta ner seglet behövde vi också ta ner stackpacken, alltså segelskyddet. På den finns ett sex meter långt blixtlås som måste bytas. Det jobbet gör vi själva, blixtlåset köpte vi i segelmakeriet.

För att få tag på bland annat stark sytråd tog vi igår bussen in till huvudstaden St John’s. 10 kronor för 15 km resa, ingen väntetid, lite fräschare fordon än på t ex Grenada (och inga oanständiga samtal som ni kan se på bilden nedan!).

Här fick vi flera tips på turistbyrån nere i hamnen trots att ett kryssningsskepp just anlänt och horder av bleka amerikaner vällde i land. Tyvärr hade ingen av affärerna annat än vanlig sytråd så efter en jättegod lunch (red snapper och getostsallad) gick vi norrut genom stan för att hitta den nya stora mataffären. Längs vägen låg en liten färgaffär som också sålde båtprylar. De hade heller igen tråd men satte igång att ringa runt. Efter cirka tio samtal utan napp tipsade de oss om en liten tapetserarverkstad i närheten. Vi köpte några små penslar som tack och dom kommer ju till användning senare.

Naomi’s Upholstery Shop hittade vi och Naomi hade en jätterulle med stark tråd i sin symaskin. Hon vindade upp så mycket vi behövde på en tomspole och sålde till oss för ECD 5 alltså cirka 15 kronor.

Efter att ha handlat lite matvaror som varit svårt att få tag på tidigare tog vi bussen hem igen. Vi hann precis hem till middag hos Jan och Rose-Marie på Splendid – gott och trevligt.

Falmouth Harbour är ett så kallat hurrican hole, vilket innebär att viken skyddas av ett rev och stränderna kantas av mangrove. Efter en period av ankring i öppna vikar där svallen letar sig in är det ovant men ganska behagligt med en så lugn plats. Faktiskt kändes det lite konstigt, framförallt den första natten, då det heller inte blåste någonting. Bostaden stod helt still och inne var det alldeles tyst, nästan spöklikt. Det negativa med en skyddad vik är att vattnet inte byts ut lika fort. Det är grumligt och förmodligen ganska förorenat eftersom det är många båtar för ankar här inne och också jord och annat som följer med regnvattnet från land. Men vattnet är fullt av liv och det fiskas mycket här inne, lokala fikare kastar sina nät, pelikaner störtdyker och igår simmade en delfin ett par meter ifrån Elin Alida.

Har ni föresten sett att vi börjat twittra? Våra tweets (alltså korta texter och ibland länkar) kan man läsa nere till höger här på bloggen och via olika twitterprogram.

Genom att följa oss på twitter eller RSS ser du också direkt när vi lagt ut ett nytt inlägg. Längst upp på sidan framför båten finns det två knappar för Twitter och RSS.