Vindarna bestämde alltså att Flores skulle bli vår första Azoriska ö i stället för Faial 130 NM längre österut och den ö de flesta väljer.

Hamnen på Flores har en lång vågbrytare som skyddar för de flesta vindriktningar. Längst in finns en marina som just nu håller på att färdigställas. När vi ankrade upp på kvällen den 5 juni var det bara ett par andra båtar på svaj så det fanns gott om plats. Efter en hel natts ostörd sömn pumpade vi jollen och tog oss iland. Marinan verkar fin och påkostad men dyningen letar sig in och vattnet strömmar fram och tillbaka och det rycker i förtöjningarna, vi är glada att vi ligger för ankar i lugn och ro här utanför. Den amerikanska båten Astor som vi sett på flera öar hade kommit strax före oss och berättade att ”myndigheten” dyker upp då och då i hamnen, formulären skrivs på motorhuven och sedan är det klart. Inte alls så krångligt som det står i pilotböckerna. Nu var han dock inte på plats så vi utforskade byn istället. Ner mot hamnen ligger små fina stenhus, överallt där det finns möjlighet odlas det för husbehov. Potatis, lök, blommor, men också bananer – klimatet här är jämnt pga havet och tydligen tillräckligt varmt. De bofasta verkar ta sig tid att stanna till och prata, och det finns verkligen att prata om eftersom det var val i Portugal i går. Det lokala valresultatet är anslaget på kommunhusets dörr. Det socialistiska regeringspartiet (PS) fick 50 röster men krossades av center-högerpartiet (PPD/PSD) som fick 118 röster. Man kan ju också prata om vem som röstade på kommunistpartiet eller vänsterpartiet för nationell förnyelse som fick en röst var. Partiet för djur och natur fick tre röster, lika många som det monarkistiska partiet. Vår portugisiska begränsar sig i stort sätt till bom dia och obrigado (goddag och tack) men det går bra ändå eftersom de flesta här kan engelska. Mannen som visade oss vägen till affären kommenterade valresultatet med – It sucks!

Vi äter middag på en liten lokal restaurant och ser några andra nyanlända seglare gå förbi med svajade gång och ett fånigt leende på läpparna. Så där ser väl vi också ut…

Nästa dag ligger dimman så tät att vi ställer in den planerade bussturen. En fransk tremastad skonare kom igår och ligger vid kajen. Vi träffar några i besättningen och visar dem vägen till affären (samma tur som vi blev visade dagen innan, byn är inte så stor men gatorna vindlande och det finns inga skyltar), de bjuder ombord oss och senare på dagen får vi en rundtur på skeppet Le Bel Espoir som byggdes i Danmark 1944. Nu ägs den av en fransk förening ”Vänner torsdag-söndag” som sysslar med ”utbildning och rehabilitering av unga vuxna i svårigheter, och även introduktionskurser till havet öppet för alla”. Vi byter adresser och får en inbjudan till Camaret Sur Mer i Bretagne som är skeppets hemmahamn.

Efter tre dagar har vinden vridit till västnordväst och vi bestämmer oss för att länsa de 130 NM till Horta på ön Faial. Det är tät dimma när vi går ut från ön. Som tur var har vi radar men till vår förskräckelse slutar den fungera – och vi som förlorade s/y Eden ur sikte efter bara ett par hundra meter. Efter en stunds letande lokaliserar vi felet och får igång radarn igen och kan lugnt fortsätta resan. Till en början har vi bra segling men sedan blir det motorgång när vinden dör ut och vi får handstyra under natten eftersom autopiloten inte funkar. Runt Azorerna finnas hur mycket delfiner som helst och vi har flera grupper som underhåller oss på vägen. Ofta är det sjöfåglarna som gör oss uppmärksamma på att det är någonting på gång och det sjuder av aktivitet i luft och i vatten så vi får en både rolig och behaglig seglats. Sedan man på sjuttiotalet upphörde med valfångst har valbeståndet återhämtat sig och är en stor turistverksamhet i ögruppen. Vi hör nu också att torsken har ökat utanför Norge, kanske finns det ändå hopp för världens hav. Har ni föresten skrivit på namninsamlingen Fish Fight mot dumpning av död fisk? Här är en länk.

Gästhamnen i Horta ska enligt boken vara den fjärde största i världen, och visst är den stor, men samtidigt både mysig och välkomnande. Alla besökare har gjort en rejäl resa oavsett om man startat från Europa, Sydamerika, Karibien eller USA. Inga charterbåtar eller megayachts syns till. Inklareringen är fantastiskt enkel, marinapersonalen tar alla uppgifter som automatiskt förs över till både tull och immigration, vi behöver bara bekräfta att allt stämmer.

Här återser vi Vivi och Bo på Lorna som hjälper oss vid förtöjningen – ovant efter många månader på svaj. Det känns så lyxigt med land-el och varmvatten i kranen. Andra kvällen samlas ett helt gäng svenskar på klassiska Peter Café Sport, ett seglarhak med anor sedan 1918. Nu träffar vi hela gänget som höll kontakt via kortvågsradio under överfarten och det blir en hel del skepparhistorier och jämförande av seglings- och vindförhållanden, hur mycket måste repareras innan nästa seglats, vad är planerna framöver, kom över på en öl, det här bara måste ni se här på ön… Härligt att vara iland!

Här finns frukt, grönsaker och fisk på marknaden, många andra lokala produkter som vin, ost och andra mejerier, fantastiskt bröd och kött från kor som föds upp på ett sätt som svenska kossor bara kan drömma om, allt till låga priser och av bästa kvalitet. Nu ska vi frossa i färska råvaror!

Vi plockar fram cyklarna, går långa vandringar runt stan, tillsammans med toabesöken i andra änden av hamnen och promenaderna upp till den välsorterade supermercadon börjar vi få tillbaka en del av våra förtvinade benmuskler. Under en ö-rundtur blir det också tillfälle till en längre vandring. Vi gör ett par timmars tur runt en krater i öns mitt och bestiger senare en fyr som delvis förstördes under ett vulkanutbrott 1957-58 samt stiger ner i det underjordiska vulkanmuseet.

Så är det givetvis en del att fixa på båten. Genuans inhalningslina håller på att nötas av och måste bytas ut, vindrodrets linor som också nötts en aning kortas av och knyts om och samma gäller genuans skot som gick av under överseglingen, som tur var behöver den inte bytas ut utan kan bara kortas av. Med hjälp av vår utomordentligt kompetente båtgranne Capella-Mats får vi fart på autopiloten, han hjälper oss också med rattens överföring till hjärtstocken som börjat glappa lite. Vi tätar ett par ställen där vatten läckte in under de våldsammast överbrytande sjöarna när vi hade kuling. Träet ute tar stryk av att utsättas för salt och sol i en månads tid och behöver ett nytt lager olja och lite ny olja inne skadar inte heller. Storseglet lagar vi själva med en bit av vår förra båt Gunga Dins gamla storsegel. Hela båten får en rejäl sötvattenstvätt och tvättstugan upprepade visiter.

Det är inte bara båten som behöver repareras, lagningen i en av Ingelas tänder lossnar. På den här resan har två tänder måst lagas två gånger vardera. Nu hittar jag i alla fall en tandläkare som pratar hyfsad engelska och ger ett allmänt kompetent intryck. Billigt blev det och känns bra så här långt och förhoppningsvis håller det hela vägen hem till Sverige. För säkerhets skull tände jag ett ljus för jungfru Maria i kyrkan här intill och eftersom det verkade hjälpa fick hon ett till, vi är ju i alla fall i ett katolskt land och det är bäst att ta seden dit man kommer.