1. På Öland i slutet av maj, hos våra vänner Karin och Erik, kom vi att tala om hur långsamt det går att resa med båt jämfört med bil. Förutom båt, färdas vi gärna med tåg och då (som när vi fuskade och tog tåget till Stockholm för lite jobb och fix med lägenheten) tog det en dag att åka samma sträcka som det tagit oss tre veckor med båt. För några år sedan skulle vi segla till vännen Monikas födelsedagsfest i Arlöv men blev en månad försenade. När vi seglar som snabbast, tex på Hanöbukten där vi hade en stabil slör i tio m/s, gjorde vi 7 knop dvs 13 km/h. Inte så imponerande, men oftast går det nog inte fortare än 7 km/h om vi ska vara ärliga. Och de 17 sjömilen mellan Borgholm och Kalmar tog 7 timmar, dvs i snitt 4,5 km/h. Om man upplever det som en provokation eller som terapi är en fråga om inställning.

En fördel är att vi hinner njuta av landskapet vi seglar förbi och blir uppmärksamma på skiftningar i vind och vatten. Genom den långa och trånga farleden in till Nyköping seglade vi för bara genua. Här finns det inte plats att vända upp mot vinden som vi behöver göra när storseglet ska ner och vi hade tillräckligt med vind ändå. Det fanns tid att titta på korna som betade på strandängarna, hägrar som på långa ben vadade i det grunda vattnet och en mängd sjöfåglar som häckade i vassen. Väl framme fick vi hjälp med tilläggningen av Kalle och besättningen på Briggen Tre Kronor.

När vi fått frågan vad målet för vår segling är har vi ibland svarat just Nyköping. Det har bl.a. berott på att Briggen skulle ligga här men också därför att Mats föräldrar bor i närheten. Det är fint att få lite tid med yngsta sonen och vi tackar Briggen för lånet av grovdammsugaren så att vi kunde göra rent värmepannan. Våren har varit kall så det var skönt att kunna värma upp båten. Sedan dess har temperaturen stigit och vi har inte behövt tända kaminen igen vilket ju är ännu bättre.

Här packar vi ihop vinterställningen och lite andra skrymmande saker och blir upphämtade av Mats pappa. Det blir ett par trevliga dagar med Britta och Rune, och vi åker också ut till den lilla ön Killingpina och hälsar på hos faster Inger. Som alltid äter vi gott och njuter av det sörmländska landskapet. Det är alltid lika välkomnande och fint här, och när man man ska åka iväg på oviss tid blir upplevelser extra starka.

Under vår fortsatta resa längs Sveriges kust har vi umgåtts med vänner vi annars träffat alldeles för sällan. Det har blivit många fina möten. Ibland har det långsamma tempot gjort det svårt att hinna med det vi önskat men vid andra tillfällen har vi i stället fått extra tid när vi blivit inblåsta i en hamn som vi annars hade seglat förbi eller bara stannat i högst tillfälligt.

Det är inte bara den fysiska förflyttningen som går långsamt. Det här inlägget blev liggande i hörnet av datorn men hittades flera veckor senare och kan kanske ses som en illustration av seglarlivets långsamhet.