Enligt broschyren ska det gå att klara av kanalen på 14 timmar. Förra gången köpte vi en sju-dagarbiljett men det tog nio dagar så vi fick betala för två extra. Nu visste vi att vi skulle få vänta några dagar på besök så vi köpte en 14-dagarsbiljett. När vi checkade ut i västra änden vid Corpach hade det gått 17 dagar och det blev alltså tre dagars tillägg denna gång – men det var det värt!

Efter ovisshet och väntan på bra väder i Norge och de tre dygnen på Nordsjön var det verkligen skönt med det kvarlösa livet i den mysiga marinan i början av kanalen inne i Inverness. Stilla vatten, el till värme och varmvatten, affärer på nära håll och bara att gå i land för toa och dusch. Vi tog hand om oss själva, båten, tvätt och förberedde med städning och bunkring.
Sonen Nils, hans fru Vivi och barnbarnen Stig och Rebecka kom med tåget från Edinburgh en varm kväll. Och som på beställning spelade en säckpipstrupp alldeles nära järnvägsstationen – välkomna till Skottland!

Någon dag senare började vi färden längs kanalen. Först en trappa med fem slussar och sedan ett par kilometer kanal fram till slussen innan Loch Ness (sjö heter Loch här). Konstigt nog är det få som bor utmed kanalen och ingen som försöker göra business på passerade båtar och andra turister. Inte en glasskiosk eller pub syns till. Vid första övernattningen består underhållningen av två sköldpaddor i en trädgård, eller slöpaddor som Stig säger.

 

För ovanlighetens skull är det nordostlig vind vilket gör att vi kan segla västerut på Loch Ness. Efter en tredjedel av sjön ligger slottruinen Urquhart Castle. Vi har sådan tur att den enda bojen som finns är ledig, att ankra som vi annars gillar att göra är svårt på Loch Ness då sjön är över 200 meter djup och det blir snabbt djupt direkt från land.

Vi pumpar jollen och har nypremiär för vår elutombordare som vi inte använt på flera år och går iland och vandrar till byn där vi hittar bra mat och god öl. Senare på kvällen tar Nils och Vivi jolle in till den stängda ruinen (sparar £18).

Nästa dag är det fortsatt nordost och vi seglar resten av Loch Ness för bara genuan. Vi förundras över att det är så få båtar på sjön. Trots perfekt seglingsvind på (kanske) Europas mest kända sjö, i världens största seglarnation, ser vi under de här två högsommardagarna bara två andra båtar som seglar. Hur kan det komma sig? I andra änden av sjön ligger byn Fort Augustus. Har är det mer turistigt och vi har rätt många åskådare när vi slussar uppåt i ytterligare en slusstrappa.

Den mittersta sjön är den minsta och den grundaste, här finns några öar och farleden vindlar sig fram till skillnad från de helt raka större sjöarna. Planen var att stanna vid en ”Water Park” i slutet på Loch Oich för att få bada i pool och bada bastu. Men när vi ser bryggan vid Invergarry Castle där vi låg 2009 tvärstannar vi och lägger till. Ensamma på en pontonbrygga med en ruin strax intill, ett slott på andra sidan och ett spännande vrak i viken. Vi följer stigen längs floden till en pub innan vi går tillbaka till båten. Här finns till och med en sandstrand. Vi blir kvar i två dygn, solen lyser, vi badar, Stig och Rebecka håvar upp små fiskar. Nils och Ingela tar jollen tvärs över sjön och vandrar flera hundra meter upp över toppen och vidare, där är det rena fjällandskapet. Och solen bara skiner och skiner!

Några hyrbåtar kommer och går under tiden vi är kvar.

 

Kanalen mellan andra och tredje sjön är annorlunda, vildare och vacker. Den sista sjön liknar Loch Ness men mindre. Här ser vi ut mot väster och det känns att vi är högt upp. Sedan är det bara en kortare bit innan vi är framme vid Banavie. Nu har veckan gått och Stig, Rebecka, Vivi och Nils ska åka hem till Norberg – men vilket vecka vi har haft!

 

Ett dygn senare kommer Mats bror Per med familj. De är på Skottlandsemester och har tajmat in att träffa oss här i slutet på kanalen. Vi lyckas ordna sovplats till hela gänget och det är rekord när vi sover åtta person ombord, dagen efter tar vi en tur fram och tillbaka på kanalen fram till slussen innan Loch Lochy. Här lånar vi Pers text från Facebbook om deras besök ombord:

 

”Sent om sider kom vi fram till Port William och fick ett trevligt mottagande av Mats och Ingela ombord på Elin Alida (en 14 meter lång havssegelbåt). Stressen från bilresan kunde släppa i deras sällskap, med pastasallad inne i ruffen.
Vi fick med oss Ingela på ett av våra måsten under resan – en kortare biltur ner till Castle Stalker, mer känt som Castle of Aaargh i Monty Pythons ”Holy Grail”. På vägen lyssnade vi på scener från filmen, och citerade repliker. Slottet ligger ute på en ö, väldigt vackert i kvällssolen, och igenkänningsbart från filmen.
Mats hade gjort middag till oss lagom till återkomsten till båten, god och varm linssoppa och varma mackor. Och vin till både Bodil och mig eftersom vi lyckligtvis inte hittade något boende i staden och därigenom slapp köra bil till ett sådant. Istället knödde vi ihop oss alla åtta på båten under natten, rekord för Elin Alida! Avslutade dagen med att några bilder av det 1300 meter höga Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg, Jag somnade så fort huvudet träffade kudden och sov gungad av båten tills jag vaknade utvilad klockan sju. Så hände det något spännande under natten så är det bortom min vetskap.
Skotska västkusten har ett varierande väder, regnet avbryts var tionde minut av en minuts solsken som varje gång inger en falsk förhoppning om väderomslag. Med blandad regnutstyrsel gav vi oss av upp längs kanalen på Elin Alida. Kaledonska kanalen är fascinerande ingenjörskonst av samma typ som Göta kanal, utgrävd med mankraft och spadar. Och en hel del manuellt arbete utförs även i dessa dagar; en bro vevades åt sidan för vår skull, av en trevlig brovakt.
Längs kanalsidorna ser man kor, får, en och annan fågel och de fantastiska- in och utrinningsviadukterna. Och ovanför sidorna har man hela tiden de vackra bergen i bakgrunden, ibland (inte så ofta) i solen så de lyser smaragdgrönt.”

– Tack för det Per, trevligt att ha er ombord!

Vi kunde ha lämnat kanalen redan igår. Men efter att klarat av de åtta slussarna i Neptune’s Staircase i hällande regn och stark blåst är vi glada att instället lägga till i bassängen före Sealock. De båtar som fortsatte ut hade svårt att klara av att ta sig in i sista slussen pga de starka vindbyarna. På morgon efter var det helt lugnt när checkade ut betalade £60 för vår försening och gav oss ut i det salta vattnet igen. En timme söder ut är det en smal passage. Här kan det bli upp till fem knops ström. Vi hade planerat och tittat i tabeller och elektroniska sjökort för att komma vid högvatten och när vi passerade bara några minuter före högvatten var det ingen ström alls. Två timmar senare ankrade vi upp på Lismore Islands norra ände i viken Port Ramsay, samma vik som vi låg i år 2009. Härifrån är det en bra avstamp mot Tobermory och sedan vidare norrut – men mer om det nästa gång.