Äntligen slipper Elin-Alida ut i frihet på öppet vatten! Vi har haft två fantastiska veckor i kanalen. Vackert, lättsamt och fridfullt och framförallt har vi haft familjen ombord! Avskeden är förstås sorgliga men en oundviklig del av seglarlivet precis som den förväntan som finns inför varje ny etapp.

Vi slussar ut från Fort William till den djupa vik som leder till den skotska övärlden. Nu måste vi hålla koll på tidvatten och strömmar. För att lämna Sea Lock som skiljer kanalen från havsnivån krävs att vattnet utanför inte är för grunt, men om man väntar till en tid efter högvatten får man hjälp av den utgående strömmen. En bit söderut finns ett smalt och grunt sund, Corran Narrows, där vattenmassan trycks ihop och strömmen blir starkare. Om man passera där i slackvatten, dvs den lugna period som inträffar när strömmen vänder vid hög- och lågvatten, blir passagen lättare. Som mest intensiv kan kraften hos tidvattnet överstiga den fart som båten kan göra så det gäller att räkna rätt. Nu är det neap, alltså mitt emellan ny- och fullmåne då skillnaderna mellan hög- och lågvatten är som minst. Det är ganska skönt att börja tidvattensseglingen i den här fasen så att vi hinner vänja oss lite.

Slussvakten som sköter utklareringen är lika hjälpsam och trevlig som alla de andra längst kanalen, han råder oss att hålla ner på farten och njuta av de vackra omgivningarna. Vi följer hans råd och passar Corran Narrows precis som planerat då strömmen nästan inte märks. Till kvällen ankrar vi som enda båt i samma vik där vi låg 2009. Vi njuter av lugnet, skiftningarna mellan dramatiska regnmoln och solen som bryter igenom, vattnet som höjer sig och sjunker så att landskapet hela tiden förändras.

Dagen efter seglar vi upp i sundet på ön Mulls östra sida. Vinden varierar hela tiden bakom bergen. Från stiltje till kuling på några minuter men vi ändrar segelsättningen och startar motorn när det behövs och får en omväxlande dag. Tobermory är en av övärldens sevärdheter som är känt för sina färgglada hus. Här låg vi några dagar förra gången, men nu seglar vi förbi. Vi fortsätter runt Ardnarmurchan som är den halvö som utgör gränsen mot Hebriderna. För oss finns något magiskt med den här punkten. Förra gången kom vi inte norr om den och vi har haft en längtan hit och nu blir det äntligen av. Det finns en tradition av att man får sätta en ljungkvist i fören av båten när man passerat den här platsen och nu förtjänar vi äntligen att göra det.

Väl på andra sidan udden ankrar vi i Sanda Bay bakom ett grund som skyddar mot atlantdyningen. En stund senare kommer s/y Esmeralda III med kapten Birgitta och May-Lis som tillfällig besättning in i viken. VI har försökt sammanstråla under en tid och nu möts äntligen våra vägar. Sanda Bay har en sandbotten som gör vattnet lika klart som i Karibien.

Nästa morgon kommer Birgitta simmande i sin våtdräkt, hon ser ut som en blandning mellan superhjälte och teletubbie när hon kliver ombord – vi bjuder på en rejäl engelsk frukost. Mer om våra gemensamma äventyr i Hebriderna i nästa inlägg.