Veckorna i västra Skottland, Nordirland och Irland var intensiva med mycket upplevelser. Skiftande väder, tidvatten och strömmar kräver en hel del planering och att vi har koll hela tiden. Nu har vi kommit hela vägen till Frankrike och Bretagne och det är hög tid att bloggen hinner ikapp båten.

Seglingen söderut från Canna i den skotska skärgården var en riktig födelsedagspresent. På Ingelas födelsedag hade vi en fin halvvind och vackert väder söderut till Geometra på Mulls västra sida. Till kvällen kastade vi ankar som enda båt i en stor och skyddad vik. Var är alla båtar?

Dagen därpå är seglingen inte fullt lika bra. Vi tog det lite för lugnt på morgonen och missbedömde hur strömmar och havsvågor påverkar seglingen. I alla fall tog vi oss tid att stanna till vid Staffa. Här går det inte att ankra upp och ro iland eftersom vågorna tar sig runt hela ön, men det är fint att se den här speciella ön från sjösidan också. Strömmarna runt klosterön Iona är starka och förstås rakt emot. Trots att vi går på utsidan, och inte i det trånga sundet, tar de ner farten och vi stampar på i gammal dyning.

Till kvällen ankrar vi i den djupa viken Loch Tarbert på Jura. Så här beskrivs viken i vår guide bok ”The wildest and most remote loch south of Ardnamurchan”. Öns höga berg som kallas Paps of Jura vakar över oss med sina molnmössor. Det är verkligen ödsligt och vackert men på AIS:en ser vi att det ligger en annan svensk båt längre in i viken. Vi ropar upp dom på radion och får hjälp att tyda strömkartorna för sundet mot Islay. Det blir till att starta tidigt på morgonen, redan vid fyra ringer väckarklockan. Nu är det fullmåne vilket innebär att strömmarna är som kraftigast och man vill inte ha dem emot sig. Beräkningen blir helt rätt och det går i ett huj att ta sig till Port Ellen.

Isla är Skottlands whiskeymecka med åtta destillerier. Vi besöker inte något av dem den här gången men på Mats födelsedag plockar vi fram cyklarna och tar oss till årets stora begivenhet. Just idag är det Show Day med djurutställningar, priser delas ut till kor, får, hästar, veterantraktorer, scones, blombuketter mm. Vi får prova whiskey och lokalproducerat vin, det är uppvisning av fårklippning och folkdans och naturligtvis stånd med mat, glass och karuseller. På kvällen går vi på puben och lyssnar på folkmusik och umgås med besättningen från vår engelsk/amerikanska grannbåt. Det blev ju också en bra födelsedag.

Så är det dags att lämna Skottland och segla mot Irländska Sjön. Eftersom vi helst vill slippa kryssa och nu är på väg söderut rakt emot den förhärskande vindriktningen får vi vänta i Bangor utanför Belfast på Nordirland och sedan i Don Loachaire utanför Dublin. Vi träffar Niklas och Cilla på s/y Hafsorkestern och utbyter ankringstips med Carl och Leana från USA/Sydafrika som är på väg till Norge och Sverige. Vi har en del att fixa med båten, bland annat reparation av vår vind- och vattengenerator, så egentligen gör väntetiden inte så mycket, men det innebär att tankar och känslor kommer ikapp oss.

Senast vi seglade här var vår dotter Anna och hennes kompis Linnea med oss. Dom kom till Troon i Skottland och seglade med till södra Irland. Det är ju fina minnen förstås men sorgen blir så påtaglig och vi kan fråga oss vad meningen med allt är och om den här seglingen är en flykt från verkligheten precis som hennes beslut var en flykt från en situation hon inte klarade av att hantera. Det här är tankar och känslor som följer oss hela tiden men just nu känns extra tunga. Ja, vart ska man styra när det värsta hänt och man själv har alla möjligheter att välja sin kurs? (Länk till Annas minnessida)

Resten av Irlands ostkust blir för motor en lugn dag. Till kvällen ankrar vi på 5 meters djup en kilometer från land med hela horisonten utanför oss. Nästa morgon går vi på högvatten runt hörnet till fiskebyn Kilmore Quay. Här är det fisket och tidvattnet som bestämmer tempot. Två hamnsälar verkar leva gott på det de tigger till sig. Fish-and-chips-stället har ibland en väntetid på nästan en timme, men är verkligen värd att vänta på.

Det blir två dagar Kilmore Quay innan prognosen för att ge sig ut på havet är rätt. Nu ser det ut att kunna bli en hel vecka utan risk för starka vindar på Biscaya och de kommer att vara väst till nordost – helt rätt för oss. Vi har inte bestämt oss för om vi ska gå raka vägen till Galicien i norra Spanien som på förra resan, eller om vi ska sikta på Bretagne och följa Frankrikes västkust en bit söderut innan vi går mot Spanien. Målet spelar inte någon roll det första dygnet när vi seglar lite väst om syd för att få lite avstånd till Scilly-öarna. Sedan tidigare har vi lärt oss att det är bra att hålla på rutinerna och kör direkt igång med tre-timmars vakter dygnet runt. Då det innebär att vi inte sover mer än högst två och en halvtimme i taget blir det att sova även på frivakterna på dagen för att orka med. Vi ser nästan inga andra båtar, varken i verkligheten och knappt heller på AIS-mottagaren innan vi är framme vid separations-zonerna som är de fasta rutter på havet som stora fartyg måste följa på sin väg genom Engelska kanalen och söderut på Atlanten. Zonerna är bra får oss små båtar, för även om vi inte får snedda over dem utan måste passera vinkelrätt så kan vi räkna ut när och var det är rätt att korsa dessa rutter. Ganska snart växer beslutet om att gå till Bretagne fram, och även om det är bra förutsättningar för att fortsätta direkt till Spanien är vi sugna på att besöka Frankrike. Via Oceanseglarklubbens facebookgrupp har vi fått en massa tips på bra hamnar längs hela Frankrikes och Spaniens kust mot Biscaya.

Efter två nätter och tre dagar närmar vi oss Camaret-Sur-Mer i närheten av Brest. Då blir vi uppropade av ett fartyg från franska tullen som har frågor om vår rutt och via en ribbåt kommer fyra personer ombord och går igenom alla våra handlingar och också vår båt.

Innan det skymmer kommer vi fram till Camaret-Sur-Mer. Ott och Päivi på s/y TuSan har sett att vi är på väg in och möter upp på bryggan. Det blir snabbt läggdags och vi sover tolv timmar innan vi vaknar upp i denna mysiga stad.