Framme i den spanska provinsen Galicien efter seglingen över Biscaya är det som att vi startar på nytt. Vi börjar se ett mönster där det är blir tydligt att vi får ett sorts lugn när vi tagit oss till ett nytt område. Så kändes det när vi ankrade upp vid vår första lilla ö på norska sydkusten, när vi slussade in i Kaledoniska kanalen efter korsningen av Nordsjön, och också när vi la till i vår första franska hamn. Även om vi inte alls har någon tidspress så är det ändå lätt att bli rastlös och glömma bort att njuta av nuet när vi börjar ladda inför ett längre skutt. En ankarvik utanför en liten stad som Cedeira är i alla fall för oss den perfekta platsen för att hitta den här känslan och det som vi kanske framförallt söker på den här seglingen.

Galicien är ett fantastiskt område att segla i. Här finns skyddade vikar där man kan ankra fritt. Tidvattenströmmarna är inte så starka men gör ändå att vattnet regelbundet byts ut i vikarna så att det känns rent och friskt. Nu har vi kommit så långt söderut att vi, trots att det är i mitten av september, känns skönt att ta ett morgondopp och att simma några varv runt båten efter dagens vandring.

Förra gången vi var här gick jag och vår seglingsvän Per på s/y Isis till klostret San Andres i Teixido. Nu blir det lite kortare sträckor. Vi laddar ner en app med vandringsleder och hittar ett antal stigar i stadens utkanter. Under vår första vandring söderut går vi genom eukalyptusskogar och i staden utkanter plockar vi valnötter, mynta och citroner. Vi stannar och beundrar utsikten vid några hus och två äldre herrar kommer ut och bjuder generöst på hemodlade tomater. I Sverige är skogarna fulla av svamp har vi förstått men vi är glada för våra fynd. En annan dag går vi norrut och hittar en alldeles egen sandstrand som vi når via en ruskigt brant trappa.

Vi strosar runt i staden med de typiska vita balkongerna som hänger utanför fasaderna, söker skydd för regnet i den gamla tvättinrättningen och hänger på det osannolika biblioteket där hyllorna bågnar under böckernas tyngd. Emellan varven ägnar vi oss också åt lite båtvård. Nu när klimatet tillåter så plockar vi fram stålborsten, knackar rost och börjar måla.

När svallet utifrån Atlanten börja rulla in och vi känner oss mogna att segla vidare sätter vi segel och tar en dagsetapp västerut. Vi ankrar upp för natten i en vik strax utanför A Coruna, tar ett sista morgondopp från båten, åker in i gästhamnen och ger oss i kast med storstaden.