Äntligen är vi på Illa de Arousa och ombord på Elin Alida igen. Nu pågår arbetet för fullt med att förbereda oss och båten för segling.

I det senaste blogginlägget lämnade vi Banyuls-sur-Mer och såg följderna av branden. Från början var vår plan att resa norr om Pyrenéerna och stanna några dagar i Baskien, men eftersom vi blivit försenade pga branden och strejker kändes det mindre lockande att resa genom Frankrike så därför valde vi den snabbaste och enklaste vägen mot Galicien. Vi började också längta hem!

På en dag tog vi oss från franska Banyuls till Vilagarcia de Arousa  i Galicien med byten i Portbou, Barcelona och Madrid. I den spanska gränsstaden Portbou fick vi ett par timmars väntetid som vi använde till en promenad i staden och att ta en kaffe på torget. Trevligt, men om någon kan förklara varför de spanska och franska tågen missar varandra med ett par minuter så vore det intressant att förstå. Morgontågen åt andra hållet passar varandra lika illa så det kan inte vara lätt att arbetspendla här.

I Barcelona hann vi bara köpa biljetter och ställa oss i kön till tåget mot Madrid. Efter resan med långsamma tåg och många stopp bar det av med en väldig fart, 299 km/h,  över den Iberiska halvön. Här hann vi i alla fall se storkbon och varierande landskap men också resterna efter förra årets bränder.

I Vilagarcia finns Illa de Arousas närmaste järnvägsstation och vi kom hit strax innan midnatt. Vi bokade ett rum på samma hotell som förra gången, promenadavstånd från stationen, fina rum och sköna sängar: så gott vi sov!

För två år sedan när vi bodde på på det här hotellet var det en märklig upplevelse att i frukostrestaurangen, där vi var de enda gästerna, bli serverade av en man iförd munskydd och engångshanskar. Buffén var uppdukad som vanligt men vi fick bara peka på vad vi ville ha och han lade upp. Då var det full pandemi och intressant för oss att se hur allvarligt man såg på det här jämfört med i Sverige. Nu var vi lika ensamma gäster och vi fick själva servera oss medan kyparen hade fullt upp med att försöka få det att, både för oss och sig själv, se ut som om han hade något viktigt att uträtta.

Efter frukosten blev vi upphämtade av Nito som är ägaren av varvet. Härligt att komma tillbaka och att se att inga katastrofer hänt med båten (eller ön). Nu sätter vi igång med städning, tvätt och allt jobb som behöver göras innan sjösättning.