Efter en månads båtjobb på Varadoiro do Xufre sjösätter vi och sätter kurs mot Cabo Cruz, det är en kort tur på en timme, men det stänker rejält och rutor och hela båten blir kladdig av salt. Vi hade sett på väderprognoserna att det ska vara hårda nordliga vindar ett antal dagar så därför ankrar vi i en av de mest skyddade vikarna i Ría de Arousa för just dom vindarna. Här fortsätter vi med båtjobb men nu med segel, skot, revlinor och annat som behövs när det blir dags att segla igen.

Som vanligt blir det också en hel del vandringar och nu börjar det bli lite emotionellt när vi inser att det kanske är sista gången vi vandrar här. Nu vet vi var vi ska vara beredda på skällande vakthundar och slippa skrämselhicka, vet var dom finaste gamla byarna finns, vi tar en öl på restaurangen i det gamla klostret vi hittade förra sommaren och upptäcker nya stigar i skogen och genom frodiga odlingar.

Vi blir kvar knappt en vecka och är mesta tiden den enda båten i den här stora viken. Några gånger är vi rundningsmärke för byns långa roddbåtar och vi hör styrmännen rytmiskt jaga på roddarna.

När vi låg på land och målade båten höll vi koll på väderleksprognosen för att planera dagens arbete men nu gör vi detsamma för att se att vi ligger säkert, om vi behöver söka skydd för andra vindriktningar eller om det är dags att segla vidare. Så när den nordliga vinden avtar gör vi ett sista strandhugg på Illa de Arousa för att lämna nycklar och ta farväl av Varadoiro de Xufre.

Pobra do Caramiñal blir nästa stopp. Här fyller vi diesel och ankrar sedan utanför staden. Här har vi legat ett antal gånger förut och blir hjärtligt mottagna av hamnpersonalen trots att vi inte går in i marinan.

Vi kan verkligen rekommendera den här hamnen och staden som har så mycket att ge både när det gäller service, kultur och natur.

När det så är dags att segla ut ur rían är det motvind och vi kryssar söderut samtidigt som vi justerar segel och sådant som hör ihop med det vilket är skönt att göra i svaga vindar och här inne i rían, i skydd från atlantdyningen. Inte spelar det oss någon roll att det går långsamt eftersom vi trots allt kan segla, har all tid i världen och får sällskap av delfiner.

 I svaga vindar och nästan inga atlantvågor ankrar vi i Corrubedo längst ut mot havet där det inte finns mycket skydd mot Atlanten men en fin liten stad och en enorm sandstrand. Det är en plats man bara kan besöka i sådant här lugnt väder om man kommer med båt. Förra året när vi passerade var det också svag vind, men dyningen utifrån Atlanten gjorde det omöjligt att ankra här den gången.

Nästa morgon seglar (eller försöker vi segla) norrut. Vindarna är svaga och atlantvågorna emot trots att vi enligt prognosen skulle haft medvind, men så blir det inte! Vi kryssar norrut men kommer nästan ingen vart när vi slår, sådan skillnad mot seglingen igår då vi hade sjölä. Vi fuskar och startar motorn en bit och kan sedan segla igen. Vi ankrar utanför Muros som är en riktig kulturpärla men går inte iland. Upp tidigt och hoppas på bättre vind men tji fick vi.

Motorgång till Cabo Fisterra som är världens ände. Här kan vi ligga gratis vid en brygga och vandra ut till fyren vid Spaniens västligaste punkt och njuta av solnedgången tillsammans med pilgrimer från när och fjärran.

Nu har vi kommit till Costa da Morte, Dödens Kust, som är beryktad för sitt tuffa väder. När vi planerar våra seglingar så jämför vi olika väderlekstjänster. Den förhärskande vinden utefter den här kusten är nordlig och det vanliga är att väderkartorna visar som starkast vindar just vid det här hörnet. Nu är ju vi på väg norrut och passar på att ge oss ut när det för en gångs skull är sydliga vindar. Problemet är att detta nästan alltid sammanfaller med lågtryck, regn och åska och även väldigt svaga vindar (förutom i åskbyarna).

Efter ett par dagar i världens ände fortsätter vi norrut till en liten by som heter Corme. Förra gången vi var här låg vi bara över natten och gick inte ens iland. Nu blev det en liten promenad längs stranden och det var liksom då fullmåne. Minnet av den här platsen är magisk.

Från Corme går vi stundom för motor stundom för segel. Land försvinner snabbt bakom oss i dimman som omsluter oss hela dagen. Men med digitala sjökort, radar och AIS känner vi oss trygga. Ett stort kryssningsfartyg passerar oss ganska nära men vi hör bara dess mistlur. Helt plötsligt lättar dimman och den stora fyren Hercules blir synlig, den har lett båtar in till A Coruña sedan romartiden och är världens äldsta fyr i drift. Vi väljer att gå till en vik strax norr om A Curuña där vi kan ankra över natten innan vi går in till storstaden och en marina för första gången på cirka en månad. Här börjar vi förbereda korsningen av Biscayabukten.