De flesta som seglar ut på världshaven från norra Europa siktar mot A Coruña. Vi, som Galicienfantaster, brukar tjata om att man borde se sig om i andra ríor också men nu kände vi att det var praktiskt även för oss att utgå härifrån när vi skulle ge oss ut på Biscaya. Ja, för så är det, vi har äntligen fattat beslutet att segla tvärs över bukten istället för att följa kusten. Säkert kommer vi ångra oss och undra varför vi inte tog chansen att se hela norra Spanien, Asturien och Baskien, och den franska kusten upp till Bretagne. Ja, ja man kan ju ändå inte se allt och vi börjar längta hem, till skärgården och till familjen och vi kan ju alltid ta tåget hit för en helt annan sorts resa.

I A Coruña ligger vi mitt i staden. Vi har nära till affärer, här finns skeppshandel och järnhandel och det man behöver för att förbereda en längre överfart. Mats tar till och med en tur till IKEA och köper nya kuddar, hjortronsylt och annat vi behöver. Vad som också finns här är andra seglare. Det är roligt att träffa en blandning av nationaliteter och alla är fyllda av spänning inför nya utmaningar eller pustar ut efter många dygn till havs. S/y Siri med Robban och Fia har följt Biscaya längs hela den franska och spanska kusten och har massor med bra tips – men vi har ju redan bestämt oss för att ta kortaste vägen.

Efter några dagar är vi klara med vår ”att göra lista” inför avresan och vindarna ser fördelaktiga ut och lagom starka i rätt riktning för en vecka framåt så vi släpper förtöjningarna och lämnar hamnen. Seglingen är härlig och vi skämtar om dom mörka molnen som bygger upp över land medan vi seglar ut på det stora blå. Men man ska tydligen inte vara så kaxig för det dröjer inte länge förrän vi har regnmolnen rakt över oss och blixtar och åskknallar dånar runt båten. Vi känner oss inte så oroliga utan glädjes mer åt den fart vi gör genom vattnet och dom fina prognoser vi har.

Men så, efter sju timmar upptäcker vi att manöverknappen till plottern håller på att lossna! Vi vågar inte fortsätta ut på havet med flera dygn av obruten horisont med vårt huvudsakliga navigationshjälpmedel som kanske blir obrukbart. Sjökort har vi även i iPad och mobil men utan plotter skulle vi förlora både radar och AIS. Vi vänder om och går för motor mot vinden i regn och åska in i Ría de Cedeira. Klockan två på natten kan vi ankra upp. Här har vi varit förr, det finns ingen marina men ankringen är stor och väl skyddad från havets dyningar.

Här kontaktar vi fabrikanten av plottern för att höra om dom kan skicka reservdelar eller om vi själva ska våga oss på att laga den. Men vi får inget svar. Istället får vi hjälp av den fantastiska facebookgruppen ”segelbåtsfix”. Här skriver flera hjälpsamma medlemmar att de haft samma problem som vi och gjort en tillfällig lagning genom att tejpa ihop knappen och att detta hållit i flera år. Sagt och gjort, då vågar vi oss också på det och så här långt har det hållit.

Hur som helst tog det här några dagar och vi missade väderfönstret för överseglingen. Istället får vi en vecka i den här mysiga rían.

Det råkar vara Curpus Christi i helgen och man pyntar gatorna med blomblad och går i procession från kyrkan.

 Vi hinner också med flera långa vandringar, bland annat till klostret San Andres de Teixido. Klostret är nedlagd och ersatt av souvenirbutiker, men vägen dit, framför allt sista biten där vilda hästar dök upp ur dimman var magisk.

Så kommer nästa väderfönster och vi lättar ankar. Då visar det sig att vår ankarkätting har fastnat i något på botten, det är tvärstopp. Efter mycket trixande då vi försöker svänga runt åt olika håll lossnar kättingen plötsligt – det hade kunnat ta lång tid och bli dyrt om vi hade varit tvungna att ta hjälp av dykare. Men det slutar inte med det, när vi startar instrumenten visar plottern helt galna världen. Kursen är alldeles felaktig, radarbilden hamnar fel och autopiloten klarar inte av att styra båten! Vi går mot nästa ría för att felsöka och eventuellt göra en omkalibrering av kompassen. Men se, efter lite funderande inser vi att vi flyttat på batteriet till jollens elsnurra och gasolflaskan. Nu stod dom rakt under kompassen till autopiloten och det räckte att flytta över dom till babordssidan så var allt i sin ordning. Bästa reparationen!

Några timmar försenade och lite omskakade ger vi oss äntligen ut till havs!

Den här seglatsen blir 352 nautiska mil lång och tar tre dygn. Vid tidigare överseglingar har vi brukat vara ganska ordentliga med tre eller fyratimmarspass men den här gången har vi kört lite mer på känn, den som varit trött har gått och lagt sig, kommit upp utvilad eller om den som haft vakten behövt hjälp. Det har känts rätt och oproblematiskt. Överfarten blir riktigt behaglig med jämna och mestadels lagom starka sydvästliga vindar. Vi behåller samma segelsättning hela resan, full stor och full genua och vi seglar för babords halsar förutom ett par timmar då vi byter sida på seglen och seglar österut för att inte hamna i fartygsleden.

Vid ett par tillfällen tar vi hjälp av motorn när vindarna är för svaga för att ge bra segling och en gång för att ladda batterierna när det varit mulet en hel dag och solpanelerna inte räcker till. Vi får ett dygn med regn av och till annars är det fint väder. Ibland har vi sällskap av delfiner runt båten och havssulor som störtdyker efter fisk, det är verkligen något som piggar upp.

  Annars roar vi oss med att lyssna på nedladdad poddradio och ljudböcker. Vid ett tillfälle närmar vi oss ett stort område som i sjökortet är uppmärkt som skjutövningsområde för militären. Vi blir lite oroliga och vet inte om det är säkert att segla in där trots att vi inte kan se några militärfartyg. Men när vi ser att det åker omkring en massa fiskebåtar där inne vågar vi också.

När vi närmar oss Bretagne drar vi ner på farten, seglar in mot kusten i gryningen, och lägger till i den pittoreska staden Camaret-sur-Mer på morgonen.