Nu har vi klarat av Biscayabukten, nu har vi klarat av Dover/Calais, nu har vi klarat av hamninloppet till Rotterdam, så där har vi sagt flera gånger den senaste tiden (som om allt det här bara handlar om att klara oss förbi och vidare) och strax därefter påmint varandra om fina upplevelser, platser och seglingar, men sanningen är att livet inte alltid är så enkelt trots att man gör sina egna val och följer sina drömmar.

Längst den franska kusten har vi flera gånger haft väderprognoser som visat sig inte riktigt stämma. Vi har lämnat hamnen i en förhoppning om halvvind (alltså vind från sidan) i sex, sju sekundmeter vilket borde vara perfekt. Men så kommer aldrig den där vindvridningen, vågorna bygger upp mer än beräknat, motströmmen gör att vi knappt rör oss framåt medan medströmmen gör att vinden inte räcker till att fylla seglen. Sådana dagar känns det rätt meningslöst att ha segelbåt. Allt borde varit perfekt och så är det bara frustrerande med ännu en dag för motor samtidigt som värmerekorden avlöser varandra och ångesten tilltar för hur vi bidrar till klimatförändringarna.

Tillslut kommer åndå det där tillfället när allt funkar, vår planering stämmer perfekt och vi glider fram under stjärnhimlen med fyllda segel. Då känns allt bra en stund, ända tills vi ska lägga till i en okänd hamn med tidvattenströmmar.

I Galicien kunde vi nästan alltid och överallt hitta en lävik med lagom djup, sandbotten och utan tidvattenströmmar, alltså perfekta förhållanden för ankring. När vi velat eller behövt gå in i en marina har vi ropat upp på VHF:en, i de större marinorna har hamnpersonal mött oss vid hamninloppet och guidat till vår plats medan man i de mindre hamnarna vinkat in oss från bryggan och vi har nästan alltid fått hjälp med tilläggningen. Nu är det annorlunda. Tidvattnet kan vara nio meter eller mer, kusten är oskyddad för vindar och vågor. Det här gör att det inte finns så många ställen där det är möjligt att ankra. Det tar ett tag för oss att vänja oss vid att inte alltid få svar när vi ropar upp hamnen för att säga att vi är på väg in och för att höra var vi kan förtöja, och i bara en hamn har vi fått hjälp med tillagningen men då var det å andra sidan tre anställda som tog emot våra linor.

Jo förresten i vår första franska hamn, Camaret-sur-Mer, blir vi just så där fint mottagna och får en bra långsidesplats. Den här lilla staden kanske är en smula turistig men inte undra på det med sådan charm. Merparten av turisterna så här års, iallafall som vi uppfattar det, är pensionärer på målarkurs eller vandringsresor, och så seglare förstås.

Vi har också turen att hamna på gatan där en kör bjuder upp till allsång. Dom delar ut textblad, inte lätt att hänga med men roligt ändå. Här är nära till naturen och vi hänger såklart även på vandrartrenden.

Kvällen innan vi seglar vidare handlar vi jordgubbar, lämnar marinan, lägger oss för ankar i viken och firar midsommar ombord.

Vi bestämmer oss för att göra en lite längre segling, räknar noga på strömmarna i sundet Chenal du Four utanför viken, går upp tidigt och vår beräkning är riktig och vi får medström. Ett fartyg med ovanliga lanternor, tre gröna kring en vit,  rör sig sakta framför oss – minsvepning – vi ser till att hålla den på långt avstånd. Båten bakom oss går närmare och på radion hör vi hur dom uppmanas att styra undan.

Vi har bra segling hela dagen och på kvällen ökar vinden. Enligt prognosen ska vinden avta senare på kvällen men när det inte händer och det börjar skymma tar vi ett rev i storen. Det fortsätter med starka vindar hela natten och sjön bygger upp mer och mer. Vi har medvind så det är ingen fara och varje våg glider undan aktern så fint, men det är ändå en anspänning att timme efter timme forsa fram genom natten medan vågorna jagar en. Vi ser ljusen från de stora lastfartygen som ligger i sina gator genom Engelska kanalen men där vi seglar på behörigt avstånd är det inte mycket båtar. I gryningen kommer äntligen den där vindminskningen och vi kan pusta ut.

På eftermiddagen går vi in bakom de stora vågbrytarna som skyddar hamnen i Cherbourg och vi har kommit till Normandie. Här är spåren efter krigen tydliga. Några av de stora forten som vaktat staden längst ut på pirarna är sönderbombade och det är krigsmonument och skyltar som berättar om hur många som dött i olika slag och hur förstörd staden blivit. Det är skrämmande och obegripligt att det här upprepas igen i Europa. Att vi nu är i Frankrike märks i mataffärerna, det är ett större utbud och mer av matglädje än i Spanien. Här får vi tag på dom godaste och mest välmatade kronärtskockor vi smakat. Vi får också tag på ingredienser till att laga en vegetarisk Coq au vin.

Nästa segling blir inte så lång, bara 30 sjömil runt hörnet av halvön. Idag händer det att den kraftiga strömmen förflyttar båten i sex knop över grund medan vi bara gör en knop genom vattnet, ibland driver vi mer sidledes än framåt, vi ingen brådska, men det blir ingen behaglig segling. Till kvällen ankrar vi upp utanför Saint-Vaast-la-Hougue. Här skulle vi gärna gå iland men eftersom det är så långgrunt måste vi ligga långt ut från stranden, en hel kilometer, det är lugnt och skönt att ligga för ankar och nu lär det dröja ett tag innan vi får den möjligheten igen. Imorgon behöver vi starta tidigt eftersom vi har en lång dagsetapp framför oss, så vi njuter en stund av lugnet här, äter middag och går till sängs.

Vi siktar mot Fécamp och seglar mot nordost, men ju längre dagen går inser vi att vi inte kommer hinna fram i dagsljus och faller av mot en närmare hamn, Le Havre. Här mynnar floden Seine som går in till Paris. Le Havre är Frankrikes största hamn och vi ser på plottern att vi når hamninloppet på åtta minuter och nästa stora fartyg kommer vara där om 15 minuter så vi står på och kommer in i skydd av de höga pirarna. Vind och strömmar inne i gästhamnen gör det svårt att lägga till. Efter några försök lägger vi oss långsides på en ponton tänkt för större båtar. Det känns läskigt att ge sig in bland alla andra båtar, men vi ligger inte bra och vi vet att blåsten kommer öka. Efter att vi sett ut en bra plats, gjort en plan och bett om hjälp från en annan båt att ta emot våra rep vågar vi flytta oss till en plats där vi är säkra och slipper vinden från sidan.

Vädret gör att vi blir kvar fyra dagar i Le Havre, dagar som är fulla av upplevelser. Tjejen i marinans reception har precis kommit hem efter studier i Visby. Hon tipsar oss om att passa på att besöka kyrkan St Joseph när solen lyser genom alla färgade prismor. Och den botaniska trädgården får vi inte missa! Hon har förstås vilat från studierna i den botaniska trädgård i Visby.

Nästan hela staden blev sönderbombad under kriget och är uppbyggt på 50-talet, och vid en första anblick ser staden inte så spännande ut. Men vi blir mer och mer intresserade ju mer vi ser, som att alla hus i centrum har vanliga bostäder från andra våningen och uppåt, bostäder överallt. Det finns mycket planteringar och fina parker. I planteringarna finns det ofta även örter och grönsaker som mangold, rödbetor och dill. Man verkar också medvetet inte rensa bort växtlighet som sprider sig. Skulpturer och udda byggnader finns det mycket av.

Då det är första lördagen i månaden är alla museer gratis och vi hinner med tre stycken. Konstmuseet MoMa som inte är så mycket av ett modernt museum men ändå intressant och ger oss mer insikter om staden, regionen och konsten ju mer vi ser och reflekterar. Maison de làrmateur visar en intressant byggnad och hur en av de rikaste redarfamiljerna bodde och levde men där man integrerat en ifrågasättande utställning genom hela huset med utgångspunkt från slavhandeln som skapat den här familjens rikedom. En tredje utställning, som beskriver slavhandeln, hinner vi med den här dagen men avslutar med en lite lättsammare utställning i en park.

Häftigast och det vi njuter av mest är den botaniska trädgården ”Les Jardins Suspendus”(de hängande trädgårdarna). Hit går vi två gånger. Den ligger i ett gammalt fort och man har de gamla delvis förfallna byggnaderna som samspel och kontras till växtlighet. Både ute och inne finns det konstverk. Roligt att helt oförberett upptäcka och uppskatta en stad vi inte ens tänkt oss att besöka.

Nästa dags ”segling” blir en sån där dag då vind och vågor gör att det blir mer motorgång än segling. Längs kusten övergår strandlinjen till en hög lodrät bergvägg.

Till vår förvåning får vi svar när vi ropar upp marinan i Dieppe och det är här som vi får hjälp av tre marineros eller vad dom kallas för här i Frankrike. Staden och omgivningarna är hur fina och charmiga som helst så det blir en hel del promenader. Vi är nu strax efter fullmåne vilket innebär att det är som mest tidvattnet, nästan nio meter. Det innebär att utsikten förändras rejält med en rytm på sex timmar.

I dag blir det inte heller så mycket seglat då vågorna bromsar farten, båten far hit och dit och segel och rigg riskerar att slitas. Kanske skulle vi valt att gå längre ut, på djupare vatten, närmare fartygslederna, det är iallafall vad vår engelska båtgranne tipsar om. Nu har vi lagt till på bryggnocken i Bologne-sur-Mer. När vi skrivit in oss på marinakontoret får vi för första gången den här säsongen besök av tullen. Dom är otroligt noggranna, frågar ut oss om allt, vart vi seglat och varför, varför vi har den här båten och vilken båt vi haft förut, våra arbeten och familjer, och såklart om vi har några vapen eller droger ombord. Dom tittar också runt i båten och konstaterar att vi har en fin och välstädad båt. Tillslut blir vi godkända och alla är hela tiden så trevliga och korrekta.

Strax intill marinan är det utomhuskonsert ikväll och köerna ringlar över bron. Vi blir lite oroliga att det ska bli störande men det är fin och behaglig musik, enligt tullaren uppträder en av Frankrikes mest berömda sångare. Vi hör en del av repetitionerna och början av konserten men sedan somnar vi gott.

Upp tidigt för idag blir det en lång dag till sjöss. Planen är att hinna till Calais innan strömmen vänder emot och sedan ta oss till Nieuwpoort i Belgien. I det smala sundet mellan Dover och Calais är det tät trafik av färjor och lastfartyg och här blir också strömmarna kraftigare när vattnet trycks ihop. Den här dagen lyckades inte tidsplanen, strömmen hann vända innan vi var var framme vid hamninloppet. Vi gjorde mindre än två knop för motor och då är det inte lätt att hålla undan för båtar som gör över tjugo knop. Vår nödplan om vi skulle hamna på kollisionskurs är att vända om och då skulle vi lätt styra undan i åtta knop som segelbåtarna vi möter gör, nu behövs inte det men bra att veta att det går.

Nu lämnar vi Engelska kanalen och seglar ut på Nordsjön. Det märks genast förändringar i naturen. Nu ser vi inte till så många delfiner, istället dyker det upp sälar. Insekter flyger, eller nog snarare blåser, ut i kanalen. Det vimlar av fjärilar, flugor, humlor, getingar och skalbaggar runt båten. Vi hoppas att dom kan ta sig in till land igen.

Här ser vi också för första gången flyktingbåtar. Det är överlastade gummibåtar precis så som man ser på nyheterna, men något helt annat när det händer i verkligheten. Först förstår vi inte var det är, den låga mörka båten och alla ryggarna av människorna som sitter tät, tät. Vi ser två båtar varav den ena blir bordad av kustbevakningen medan den andra verkar klara sig undan så långt vi ser iallafall.Lika fort som den dök upp är den försvunnen ut på havet mot England. VI har kommit lite längre österut så vi ser inte klipporna i Dover längre. Som tur är så är det lugnt idag och nästan inga vågor men det är skrämmande då inte mycket kan behövas för att båten ska välta och så ska den ju över fartygslederna med svall och oförutsägbar vind. Vi är rätt skärrade och tänker också på dom där utställningarna om slavhandeln vi såg i Le Havre och hur vi ska förhålla oss till vår situation som nöjesseglare medan andra riskerar sina liv på samma vatten.

Vid åtta på kvällen lägger vi till i vår första Belgiska hamn och här möts vi av en kakafoni av fåglar som kvittrar, piper, drillar, kraxar, skränar och skriar, hamnsälen kråmar sig på sjösättningsrampen och i det här tätbefolkade landet känns det paradoxalt nog som att vi kommer närmre naturen än på länge.