I förra inlägget lämnade vi Frankrike. Det känns lite vemodigt för det är verkligen något särskilt med det här landet, kultur, natur, mat, historia. Men nu väntar nya länder och nya upplevelser.
Första och enda hamnen vi besöker i Belgien är Neuwpoort.
Här gör vi som alla andra, tar cyklarna utmed kanalerna och mellan åkrarna. Så lätt att rulla fram här jämfört med Galicien där det är branta backar vart man vänder sig. Våra stegräkningsappar reagerar på den nya trenden – noll trappor per dag!
När det är dags att segla vidare bestämmer vi oss för att ta ett ordentligt skutt, förbi holländska gränsen och till Amsterdams hamnstad IJmuiden. Det blir en resa på ungefär ett dygn och det gäller att räkna rätt för vi kommer passera Europoort som är den största hamnen i Engelska kanalen, här är det livlig trafik och seglare måste lämna företräde för lastfartygen. Enligt våra beräkningar bör vi passera hamninloppet någon gång mellan sex och tolv nästa dag för att få hjälp av strömmen och inte hamna i samma situation som utanför Calais (se förra blogginlägget).
Vi ger oss av på eftermiddagen och får en lugn och fin nattsegling, ovanför oss har vi stjärnhimlen och mellan oss och farleden blinkar ljusen från stora vindkraftsparker. När vi passerar Zeebrygge tänker vi vänta in ett lastfartyg som är på väg ut från hamnen men vi blir uppropade på VHF-radion och ombedda att passera inloppet framför fartyget istället. Ordning och reda, praktiskt och tryggt, men om det är känslan av frihet, ensam med naturkrafterna, man är ute efter kanske insikten av att vara övervakad känns lite underlig och till och med en smula olustigt.
Planeringen inför den stora och reglerade passagen till Europoort fungerar perfekt och vi är framme vid angöringen klockan nio på morgonen och har tidvattnet med oss. Vi ropar upp port control och frågar om det är okey att vi behåller seglen uppe (vi hittar lite olika uppgifter när det gäller detta) och får till svar att det går bra men att vi måste ha möjlighet att starta motorn för att vid behov kunna väja eller öka farten. En stund senare blir vi uppropade och får instruktioner om vilken kurs och fart vi ska hålla för att passera bakom en utgående oljetanker. De här platserna och situationerna har nog de flesta av oss långfärdsseglare förberett oss för med kurser och läst på i all nautisk litteratur vi kan finna men ändå har iallafall vi oroat oss lite så det är en lättnad när det fungerar så här smidigt.
Den sydvästliga vinden pumpar på som vanligt och vågorna bygger upp, vi har dom med oss så seglingen är behaglig. Men när vi vänder upp mot vinden för att ta ner seglen utanför IJmuiden i Nederländerna slår vågorna över fören och vattnet forsar över däck, skönt att inte ha det så här hela tiden tänker vi och avundas inte alls alla seglare vi möter på väg söderut för att påbörja sitt livs äventyr med att vecka efter vecka stångas mot vågor och vind.
Lågtrycken fortsätter att avlösa varandra utifrån Atlanten så vi blir kvar några extra dagar. Ett ordentligt oväder är på väg och under ett dygn kan vi nästan inte gå in till land från bryggan för att det yr så mycket sand att man skulle behöva sätta på sig cyklopet för att se. När det lugnat ner sig är båten täckt av sand som följer med oss i skrymslen och vrår resten av resan trots att vi städar och spolar däcket så noggrant vi kan.
I väntan på ovädret passar vi på att ta tåget in till Amsterdam, strosa runt utmed kanalerna, se fantastisk konst på Rijksmuseum, cykla runt i parker och närförorter och vandra i naturreservat och sanddyner närmast kusten.
Vi hälsar också på Cornelis Wreesvijks byst som spanar ut över havet. Han föddes i den här hamnstaden och vi hör oss för på marinakontoret, hör och häpna, en av kontoristerna är släkt och visar stolt hur lika dom är, ”vi har samma näsa”, säger hon.
När ovädret passerat kastar vi loss och nu har vi flera alternativ. Som vanligt närmar sig ett lågtryck så vi är beroende av hur det utvecklas. Den första tanken är att stanna till på någon av de Frisiska öarna över natten, men vi fortsätter eftersom vi har bra vind just nu.
Förra gången vi seglade utmed den här kusten, för tio års sedan, gjorde vi också en nattsegling just här. Vi minns hur mycket fiskebåtar det var och hur stressande det var att försöka väja då de inte hade AIS och vände hit och dit med sina långa trålar i släptåg. Nu, tolv år senare, har även fiskebåtarna AIS så vi kan följa deras rörelser mer detaljerat och inte bara se lanternorna, men vad vi också tycker oss se är att det är mycket färre fiskebåtar nu. Det här har vi tänkt på under hela resan. Vad kan det bero på? Är det ändrade regler för fisket? Har man fiskat slut på bestånden? Använder man större båtar och fiskar på andra platser? Utarmar man fisket utanför Afrikas kust istället? Den här sommaren har jag också läst en hel del artiklar om utfiskning av Östersjön. Så vad kan vi göra? Stödja politiker som jobbar för en bättre lagstiftning, ändra våra matvanor, limma fast oss i fiskhamnarna? Eller bara sörja?
Under natten och morgonen passerar vi alla de Frisiska öarna och hoppas vi kan segla upp till Helgoland. Här finns förutom intressant natur och fågelklippor skattefri diesel. Tyvärr vrider vinden till nord och vågorna bygger upp så vi fortsätter hela vägen in till Cuxhaven i Elbes mynning. Först har vi ganska bra segling uppför floden men när vinden avtar tar vi ner seglen och fortsätter för motor. Vi har motström, men enligt tabellerna/sjökortets information ska strömmen avta för att sedan vända ungefär när vi innan skymningen ska svänga in i marinan i Cuxhafen – perfekt! Men istället ökar motströmmen när vi kommer längre in på Elbe. Frustrerade ser vi hur vår plan spricker när vi sakta tar oss framåt samtidigt som det blir allt mörkare. Vad vi inte räknade med var att det utgående vattnet från floden inte syntes i tabellerna så vi kämpar oss uppströms i någon enstaka knop över grund medan båtens fart genom vattnet är sex knop. I mörkret visar sig till slut infarten till marinan, det är lågvatten så det är som en hög svart port vi kör in mot i bra fart för att motverka strömmen. I skydd av pirerna, inne i hamnen, är det lugnt och vi hittar en ledig plats ytterst på bryggan.
Nästa morgon går vi till marinakontoret och pratar med hamnkaptenen. Nu får vi bekräftat att strömmen verkligen vänder två timmar senare än vad som står i tabellerna. Nu får vi också ett exakt klockslag när vi ska lämna hamnen för att få bästa möjliga passage uppströms till slussen in till Nord-Ostsee-Kanal, eller Kielkanalen som vi brukar kalla den.
Vi går för motor några sjömil uppför floden och kommer precis i tid till slussöppningen, men eftersom det var flera båtar där före oss och och ett lastfartyg fyller upp ena sidan blir slussen helt full och vi får lägga oss i väntområdet ute i floden. Där finns ingenstans att förtöja, utan vi blir tvungna att köra i ett par knop mot strömmen i två timmar innan det är vår tur att slussa in. I vår slussomgång är det inte så många båtar och inget större fartyg. Inne i slussen finns flytbryggor att förtöja vid så det är ovanligt enkelt, man måste bara tänka på att ha fendrarna så långt ner som möjligt eftersom bryggorna av någon anledning ligger precis i vattenlinjen.
Vi blev ju lite försenade, så väl inne i kanalen måste vi hålla bra tempo för att hinna till den lilla bikanalen Gieselau innan det mörknar. Regelverket medger inte att fritidsbåtar åker på kanalen när det är mörkt vilket är klockan tio i slutet av juli när vi är där. Vid bryggan innan slussen lyckas vi få den sista platsen när en vänlig båtgranne flyttar sin båt några meter så att det blir plats för oss. Här är det så idylliskt, lugnt och lummigt och vi hör korna råma från fälten bortanför allén. Vi tar sovmorgon och strosar runt lite innan vi fortsätter.
Några timmar österut och strax innan slussen i Kiel-Holtenau finns en liten vik där man kan ankra upp, här vill vi ligga en natt innan det är dags att åka ut i Östersjön. Sjökortet på plotter och papperskort stämmer dåligt så när vi letar oss runt för att hitta den bästa ankarplatsen sitter vi plötsligt fast i leran! En stund av stress: backa! nej framåt! försiktigt! lite styrbord! nej babord menar jag! Så är vi äntligen loss och kan kasta ankar. Med några decimeter under kölen kan vi pusta ut, inga svall utifrån kanalen, tät skog ner mot stranden, några andra båtar ankrar upp intill, tyska naturister dyker i från bryggan längre in i viken, rovfåglar trakasseras av tärnor, vi hänger regnkläderna på tork, lagar en sen middag och sover sedan gott.
Nästa dag slussar vi ut från kanalen och ut på Östersjön och det känns nästan som att vi är hemma!
